Vem är jag? Att stappla ut i ett liv som ska gå förlorat

 

Det var 1970-tal, jag hade väl just fyllt tjugo eller tjugoett. Jag hade inte en aning om vem jag var. Uppvuxen på trygga Lorensborg i södra Malmö. Tidigare fostrad i ett slags halvkristet hem där Missionsförbundet utövade visst inflytande. Jag var med i scouterna SMU och jag konfirmerades hos dem.

Sedan bröt jag med allt det. Flyttade hemifrån vid 17 år, tillsammans med min vän Claes fick jag bo på Gamla väster. Där fanns det fortfarande omoderna bostäder som hade så låg hyra att vi klarade den. 

Första jobbet var Pripps bryggerier, då var jag 16 år. Sedan blev det Malmströms herrekipering. Ett år senare var det dekorationsateljén på Ohlssons herrekipering. Jag blev fullärd där. Sedan Nordsjö Färgfabrik. Tre års anställning bland lösningsmedlen med 11 månaders avbrott för vapenfri tjänst på staben FO11 mitt i Malmö.

Så föddes min första son Mikael 1973. Familjeliv, där min första dotter föddes 1975.

Nordsjö Färg avlägset rent fysiskt. Men spökade inom mig.  

Vilsegången skulle fortsätta fram till 1978 då jag tvärvände mitt liv. Vi flyttade som familj från Malmö 1982. Vägs ände var nådd. Började ett helt nytt liv strax söder om Kristianstad. Den mycket onda, mörka familjehistorien fortsatte.

1991 packade jag och flyttade "hemifrån". Jag började driva Studiekamratens förlag (efter tidskriftens namn). 

Åren 1974 - 2021 utgav jag drygt femtio egna böcker. Sedan tog det slut och jag kommer inte att skriva fler. Läsandet får ersätta den aspekten av livet.

Vet jag efter alla dessa år vem jag är? Det ska man inte fråga mig. Jag är lika vilsen nu, femtio år senare, men jag vet vem jag inte ska liera mig med, och jag vet vad förluster innebär. 

Ett brutalt och vidrigt krig pågår. Min vän Ervin fick rätt i sin analys av folkmordens cykliska återkomst, rätt också i allt det han själv erfarit, översatt och förmedlat. Min vän Anne-Marie är död efter 24 års vänskap. Min vän Per fick rätt i att det "lilla livet" med poesin, den goda maten och vänskapen är det viktigaste. 

De andra vännerna, ingen bortglömd när jag skriver denna återblick, gör mitt liv meningsfullt i dialoger, möten, utbyten och ömsesidig hjälp, oavsett om de är skåningar, uppsvenskar eller finlandssvenskar.

Nej, jag glömmer inte heller att vi är två här hemma. Utan henne hade jag stått på botten i Åhus hamn, sedan länge ruttnande och bortglömd.