Vi förortsbarn satte aldrig fyr på bilar eller kastade sten mot poliser och andra

Jag är född 1952. Min första sex år levde jag på Sevedsplan i Malmö. Rasmusgatan 6 var adressen. Den är i dag ökänd. Sedan flyttade vi till ett av de nybyggda husen på Lorensborg, bakom Stadion.

När jag ser att pöbelupploppen i dag definieras av "förortens" barn och vuxna blir jag förbryllad. 

Stadiongatan 53 i Malmö, där jag växte upp. Foto: Astrid Nydahl

Hade svensk arbetarklass dominerat svenska förorter hade det inte sett ut som det gör. Dessa förorter befolkas sedan mycket länge av människor från länder där kriget och våldet är varje dags inledning. De trivs i vårt land. Här kan de tillämpa samma underavdelning utan att råka särskilt illa ut. Här kan de med full kraft känna sig kränkta och berövade något fundamentalt (inte minst sin kvasireligiösa identitet).

Hur många av påskhelgens deltagare i pöbelupploppen läser Koranen? Hur många av dem är ens "troende"? 

Svenska folket har under flera årtionden gett politikerklassen förnyat förtroende. Det har jag aldrig förstått. Det borde vara hög tid att rannsaka sitt eget beteende. Sverige hade inte massimporterat dessa krigarkulturer från Afrika, Mellanöstern och Asien om vårt folk sagt nej tack och visat sin hållning i de så kallade parlamentsvalen.

Ända fram till den dag det sker - med beslutsamhet i form av röstskolk till exempel - kommer upploppen, hatet, våldet att fortsätta. Med jämna mellanrum kommer eruptionerna.

På Sevedsplan och Lorensborg brände vi inte bilar. Vi kastade inte sten mot poliser och andra. Vi var barn till arbetarklassens män och kvinnor. Vi beklagade oss om familjens pengar inte räckte till de modernaste kläderna, men vi visade vårt missnöje inom familjen. Vi växte upp från barndom till tidigt vuxenliv utan en tanke på att en afrikan eller arab skulle överfalla oss. Så är det inte för våra barnbarn, och det är en skam.