Våldsamma upplopp och islamiseringen

Skärmdump från upploppen i Örebro

När Sverige i påskhelgen skakas av våldsamma upplopp ska ryggmärgsreaktionen vara att "vi" har kränkt något heligt och att pöbelns reaktion ska försvaras. Men jag tror inte det går hem den här gången. Våldet var, och är, helt sanslöst och farligt. Många människor hamnade på sjukhus, polisbilar, vanliga bilar, en buss i kollektivtrafik, en skola och mycket annat sattes i brand. Pajasen Paludan är ett problem för sig. Den våldsamma pöbeln ett helt annat, mycket större och farligare.

Paulina Neuding i Svenska Dagbladet:

Signalen är att vi kröker rygg för kriminella.

Det är inte första gången som Sverige skakas av kravaller, och det är långt ifrån första gången poliser och räddningspersonal utsätts för potentiellt dödligt våld i samband med upplopp. Men omfattningen av det grova, till synes besinningslösa, våldet mot poliser under den gångna veckan tycks ändå vara något nytt i sitt slag. Flera poliser har vittnat om att man upplevt att stora grupper våldsverkare direkt varit ute efter att skada eller döda.

Dessutom har det återigen utspelats scener där polis fått order om att dra sig tillbaka och tillfälligt lämnat gator i laglöshet. Konsekvensen är, precis som i Rinkeby 2017, att våldsverkarna upplever en seger mot det svenska samhället när statens våldsmonopol inte kan upprätthållas. Signalen är att vi kröker rygg för kriminella.

Samtidigt väljer apologeterna, i vanlig ordning, att problematisera den blasfemiska så kallade provokationen. Skändandet av sådant som människor håller för heligt.

Och detta måste vara det viktigaste som har skrivits i ämnet. Lägg märke till att Neuding, till skillnad från andra, understryker att det som är heligt för oss skändas av pöbeln: 

De tycks inte inse ironin i att upploppen och hädelseprotesterna ägt rum under Stilla veckan – den vecka, med kulmen på Långfredagen, då man i Sverige med sitt uppträdande i offentligheten traditionellt markerar att man minns och begrundar Jesu lidande och död. Upplopp på Långfredagen kan alltså också anses vara blasfemiskt, om det nu är den sortens teologiska hänsyn vi grundar vår samhällsdebatt på i Sverige 2022.

Och om apologeten mot detta invänder att Sverige är ett sekulärt land, att kristna religiösa tabun i Sverige inte längre kan väntas vara lika starka som muslimska, är vi fortfarande inte ett land utan tabun. Det vi håller högst, skändas varje gång mobben brukar våld mot människor av kött och blod. Det vanhelgas för varje polishäst som träffas av gatstenar. 

***

Luai Ahmed skriver i Bulletin:

Detta är islamisering. Den är inte snäll. Den är inte politiskt korrekt. Den är inte bekväm. Den är inte behaglig. Den tar inte hänsyn till det ”demokratiska samtalet”. Den är inte respektfull. Den värdesätter inte yttrandefrihet, demokrati, debatt, förnuft, lyssnande.

Islamiseringen är våldsam. Den är fientlig. Den är destruktiv. Den raserar människor, familjer, samhällen, poliser, stater, nationer och civilisationer. 

Om händelserna skrev jag här i bloggen under helgen, och det står jag fast vid:

Använder förortspöbeln bränningen som en ursäkt för att misshandla poliser, elda upp deras fordon och skapa total anarki, eller ser de tönten som själva urfienden?

Jag vill varken ha den gröna boken eller dess minaretförsedda bönehus i Sverige. Den svenska politikerklassen har alltid sett saken annorlunda, därför har den också sett till att vi hamnat i den här situationen. Det massiva inflödet av unga män från islams länder i Asien, Mellanöstern och Afrika har fungerat som en destabiliserande faktor i vårt land. Det lär inte bli bättre, det lär däremot bli mycket värre.