Ukraina. Läs Bodil Zalesky

Skärmdump Daily Mail

 

 Bodil Zalesky rapporterar och analyserar föredömligt om Ukraina, som här.

I mina försök att följa vad som händer i Ukraina, stöter jag förutom stöd för Ukrainas rätt att bestämma över det egna landet också på rader av hypoteser om att det är EU:s fel att Putin erövrat Krym. Man ”förstår” att Ukraina hör till den ryska intressesfären, man ”förstår” att Putin måste ingripa mot ”fascismen” i Ukraina) och man undrar (plötsligt) om inte ukrainarna också behandlat tatarerna på Krym illa. En del talar lite mer komplicerat och anser att EU lurat Ukraina att tro på dess stöd. Detta används då som ett argument för, nej, jag förstår egentligen inte riktigt för vad. För att Ukraina inte borde bestämma över sina politiska ställningstaganden? För att Krym egentligen alltid skulle ha varit mer ryskt än ukrainskt?

Det är sant att EU inte visat alltför stor entusiasm för en anslutning av Ukraina till gemenskapen, men denna brist på entusiasm kan väl knappast ha provocerat fram Putins aggressiva inblandning i Ukrainas inre liv? Å andra sidan har det i Ukraina på senare år funnits många som längtat och hoppats på ett närmande till Europa. Och på att få välja sin framtid själva, utan att behöva ta hänsyn till att landet på grund av sin geografiska position av vissa betraktas som en rysk buffertzon. En av dem har formulerat denna önskan på ett mycket kraftfullt och bittert passionerat sätt. Läs Jurij Andruchovytjs tacktal i Leipzig 2006, där han tilldelades det prestigefyllda priset ”Leipziger Buchpreis zur europäischen Verständigung”.

Läs resten av texten här.

En politisk analfabet frågade i en kommentar vad Albanien vet om ockupation. Behöver jag nämna den fem hundra år långa ottomanska ockupationen, behöver jag nämna den italienska under fascismen, behöver jag nämna den nazityska? Att jag avvisade kommentaren är väl självklart.