Tydningen 39: Fabriken. Ur fabriksdagbok av Simone Weil (översättning av dagböckerna: Martin Högström)

Jag vid maskinen på Nordsjö Färgfabrik. Tidigt 1970-tal

 

Denna tidskrift är enligt utgivarna ”den femte titeln i den oberoende forskingsgruppen Agenturs serie Folkfronternas estetik”.

 

Med ett mycket långvarigt intresse för Simone Weil som människa och filosof reagerade jag direkt när jag såg den omnämnas.

 

För mig har läsningen av och om henne främst bestått och vägletts av Simone Pétrements biografi (original La vie de Simone Weil I – II, 1973) i svensk översättning av Eva Alexandersson och med förord av Gunnel Vallqvist) samt av Weils egna böcker översatta till svenska; Att slå rot, Väntan på Gud, Tyngden och nåden, samt Personen och det heliga. Därtill har jag återkommande läst Thomas R. Nevins bok Simone Weil – Portrait of a Self-Exiled Jew samt David McLellans Simone Weil – Utopian Pessimist.

 

Två teman var jag av personliga skäl särskilt upptagen av: Weils ätstörningar och hennes fabriksår. Bakgrunden kan kanske verka banal men det var den inte. Min mamma var anorektiker och djupt troende kristen Missionsförbundare, hon dog endast 64 år ung 1994. Jag arbetade själv i början av mitt vuxenliv på Nordsjö Färgfabrik i Sege, Malmö.

 

Detta berättar jag därför att det är en viktigt bakgrund till min läsning av tidskriften Tydningens nummer om Weils fabriksdagböcker.

 

Tydningens första del är ett generöst utdrag ur Weils fabriksdagböcker. De kan sägas innehålla två typer av text, dels de rent faktiska beräkningarna av utfört arbete och vad det kan ge i inkomst, dels noteringar om den egna hälsan och omständigheterna för detta tillfälliga, mycket hårda liv.

 

Det jag genast känner igen är sådant som handlar om födan, svårigheten att äta och ursäkterna för att slippa. En gripande anteckning handlar om hur man samlar in pengar till en gravid arbetare. Weil ger 2 franc.

 

Hon blir ofta utskälld av basar och viktigpettrar, ibland verkar det ske helt utan skäl. Men det finns också leende, vänliga människor.

 

I sin kommentar skriver Emma Kihl:

 

”Tanken, skriver Weil, vågar inte kliva ur monotonin och tanken drar sig därmed darrande tillbaka. Utan värde bortom maskinen och produktionen.”

 

Nadia Taibi understryker det:

 

”Man måste låta sig ’reduceras till en molekyl’, bli ’en atom i fabrikens struktur’. Om teoretiker i allmänhet misslyckas med att förstå naturen hos arbetets organisering beror det på att ’de själva aldrig varit ett kugghjul i en fabrik.’”

 

Där finns själva kärnan, det vet jag av egen erfarenhet.

 

Skärmdump från Tydningens Instagram

 

*

                             

Så här presenterar utgivarna sitt projekt på nätet:

 

Vid tre tillfällen tar den franska filosofen Simone Weil tjänstledigt från sitt arbete som lärare för att ägna sig åt politisk och filosofisk verksamhet: 1932 reser hon till Berlin för att rapportera från de valomgångar som leder fram till Hitlers maktövertagande; 1936 reser hon till Katalonien för att strida med ett anarkistförband i det spanska inbördeskriget; däremellan, läsåret 1934–35, tjänstgör hon som okvalificerad fabriksarbetare på Alsthom och Renault i Paris. Weil hyr ett rum i anslutning till fabrikerna, som tillverkar elektrisk utrustning till spårvagnar respektive bildelar, och träder in i en av samhällets mest utsatta klasser: den okvalificerade kvinnliga fabriksarbetarens. 

Agenturs rapport Fabriken utgår från den dagbok Simone Weil skrev under sin tid som fabriksarbetare. Det är en text där detaljerade uppgifter om ackordsbelopp, missöden och beräkningar av antal tillverkade metalldelar genskjuts av kortare reflektioner över en tillvaro som alltmer liknas vid slavens. Från att ha betraktat arbetsplatsen som en plats för politisk subjektivering erfar Weil ett förtryck som inte ”ger upphov till revolt som en direkt reaktion, utan till underkastelse”. Fabriksdagbok är inte etableringslitteratur i egentlig mening, där författaren tar anställning för att förbättra arbetsvillkoren. Fabriksdagbok är resultatet av ett filosoferande med kroppen som insats kring fabriksarbetets villkor. 

Agenturs rapport Fabriken utgår från Simone Weils Fabriksdagbok, som nu publiceras i urval och översättning av Martin Högström. Rapporten tar bland annat formen av ett nummer av tidskriften Tydningen, redigerat i samarbete med Agentur.

Utöver översättningen av ett utdrag ur Simone Weils Fabriksdagbok, baserat på den kritiska franska utgåvans återgivning av dagbokens disposition, innehåller numret sex nyskrivna bidrag, som kommenterar och tänker med och tänker mot Weils text: Burcu Sahin för dagbok över sin läsning av Weil;  Emma Kihl länkar Weil med Zora Neale Hurston och Pablo Neruda;Marin Högström upprättar ett fabrikskonglomerat; den franska Simone Weil-experten. Naida Taïbi  konstaterar att dagboken är för berättelsen vad fabriken är för arbetet; Kim West åskådliggör hur montaget ställer samman utan att reducera mångfald till enhet; och Tydningens redaktion för in sin egen kropp i fabriken.