"För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar." Gramsci och Ehnmark

 

Anders Ehnmark (1931-2019) hade ett stort intresse för Antonio Gramsci, vilket först och främst finns i hans bok En stad i ljus. Där funderar han på metod och slutsats:

"Han läser ett berg av dåliga romaner för att förstå vad en modern masskultur är (inte bara dålig; liksom Gunnar Ekelöf noterar han att äkta känslor kan få rum i oäkta former), går igenom fascistisk och annan press för att se hur läsaren berövas hoppet men får underhållningen. Hela tiden tjafsar Stenterello. Ingen ljusning. Det är en burlesk och överraskande aktuell tidskritik. Gramsci lever i en modern offentlighet. För att säga sanningen om tiden måste man förstå tidens osanningar."

Jag hajar till vid sista raden. Där lyser det igenom lika mycket som solen skänker bokskogen den ljusgröna färgen. Man måste förstå tidens osanningar. Det är ett ständigt pågående bildningsarbete. Det egna i läsandet och skrivandet. Om metoden kan man med Ehnmark hävda:

"Det första steget är att sätta sig på tvären, säger han. Lo spirito di scissione, oenighetens eller schismens anda, är vad som fordras för att göra sig fri, det vill säga tänka själv."

Där finns den ömma punkten. Utan att nå den kan man aldrig förstå tidens osanningar. Då låser man in sig i ett annat totalitärt system från vilket man blickar ut över samtiden i tron att man är fri. Det är man inte. Man är ofri så länge man vägrar sätta sig på tvären: mot politiken, medierna, konsumismen och de andra "levnadsstrategierna" som leder till hjärnans död och kroppens vegeterande. Ehnmark talar om obildningsarbete. Den som spelar med befinner sig i en lång process av fördumning. Utan att sätta sig på tvären blir man en medlöpare. Kanske ligger det på just den här punkten en central lärdom från Gramsci.

*

Gramsci talade om il vivere civilesedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett förnuftigt handlande möjligt”, säger Ehnmark.

Kan vi tala om det medborgerliga livet i dagens Sverige? Jag har svårt att se det. Vi översköljs dagligen av det jag definierar som ”konsumism, nöjes- och skvallerideal, penningjakt”. 

Ehnmark hänvisar till Gramscis tal om republikanismen, där man måste ”upplösa sådana hierarkier som kan leda till tyranni, det ständiga hotet. Rikedom är ett förstadium.”

Sverige är idag starkt präglat av ökade klassklyftor. Å ena sidan de verkligt fattiga; arbetslösa, hemlösa, låglönearbetare utan anställningskontrakt och inte minst fattigpensionärerna. Å andra sidan; en allt större ansamlad rikedom hos de få. En rikedom baserad på girighetens princip; fallskärmar, bonusar, lönetillägg, arvoden som sträcker sig mot skyn, de i alla avseenden överbetalda. Emellan dessa en välmående medelklass som är upphöjt likgiltig eller nöjd med den rådande ordningen. Just i den motsättningen finns det Ehnmark kallar ett förstadium till tyranniet.

Inför parlamentariska val kan ett parti eller block lova de fattiga en extra femtiolapp. Men det som präglar hela det parlamentariska frälset – inklusive dess utsända i EU-parlamentet – är överbetalning, särskiljande, exklusivitet, som både på kort och lång sikt hotar en samhällelig ordning. Hur vara medborgare i en sådan epok?

Att tala sanning. Att inte förtiga de gigantiska problemen, oavsett vilka sociala, ekonomiska, etniska, religiösa eller nationella samband de är kopplade till. Att säga rent ut det som makten antingen förtiger eller aktivt försöker dölja.

Gramsci trodde inte på friden. Han trodde på dispyt och palaver. Han såg det som idag förtigs och slätas över; människan utvecklas endast i en dialektisk process. Samhället – det medborgerliga – kan inte förändras till något bättre om offentligheten präglas av friden, törnrosasömnen. I dispyt och palaver – fri diskussion – kunde det möjligen ske. Så som utvecklingen nu ser ut finns det en uppenbar risk att den moderna diktaturen väntar kommande generationer, den diktatur som Gramsci karaktäriserade med orden: ”hela det nationella livet läggs i den härskande klassens händer på ett frenetiskt och allt uppslukande sätt.” Att leva i fruktan leder till den tyste, anpasslige och lidande människan. Att leva som medborgare är dess motsats, il vivere civile kunde vara en ledstjärna.