Trygghetsnarkomani och kaos

Foto: Astrid Nydahl

Hur många år går det innan man förstår att man bildat familj tillsammans med fel människa? Jag ser äktenskap runtom mig, där livet fortsätter trots att alla kan se att det inte fungerar. Jag har ingen rätt att klandra en annan människa när jag själv har byggt halva mitt liv på ett missförstånd, ett felsteg och en katastrof. Jag klarade inte själv att ställa mig på en punkt bredvid det liv jag levde och peka med fingret och säga: Nu måste du bryta denna onda spiral. Jag klarade det inte. Varför fortsatte jag, trots att allt jag erfor talade om för mig att jag inte borde ha gjort det? Vid olika tidpunkter har jag kommit till olika svar. Men ett svar har svävat runt mig hela tiden: jag var feg, jag vågade inte. Återigen kommer fegheten in i livet och saboterar möjligheterna till förändring, därför att fegheten och rädslan omger sig med en lulligt insmickrande kraft som kallas trygghetslängtan. Den danska författarinnan Vita Andersen myntade begreppet ”trygghetsnarkoman”. Hon hade naturligtvis rätt i sin drastiska formulering: den trygghet den fege söker är lika farlig som den drog narkomanen söker. Tryggheten som drog! Vilken fantastisk insikt, som att se sig själv i nacken och fälla kommentarer kring det man ser av figuren som går tre steg framför.

Trygghetsnarkomanin måste ha varit den kraft som förenade oss, i allt högre grad efterhand som åren gick, och i allt större doser för varje ny nedåtgående process. Jag klamrade mig fast vid det som stavades Familj, Hustru, Hem, Hus, Barn, Framtid och Tillhörighet. Men det var egentligen barnen jag inte ville förlora. Det var mitt hem jag inte ville förlora. Det var min familj jag ville behålla. Det var en hustru som jag älskat så högt att jag trodde mig fortfarande älska henne, som jag ville behålla. Det jag inte förstod var, att inget av det som stavas med stor bokstav kan förena två människor eller ens fungera som det kitt som håller dem samman. I samma ögonblick man stavar dem med små bokstäver och talar med låg röst och ödmjukt tonläge, först då blir de verkliga och kan hanteras som sådana. 

Idealen hade vi burit med oss så som fanbärare på första maj bär sina röda fanor. Vi hade gått i de där pseudoproletära promenaderna och trott att våra ideal var bättre än alla andra, och att våra ismer var ismer värda att förverkliga. Det vi inte förstod då, och kanske hade svårt att förstå också senare, var att varje liv som hängs upp på en totalitär tanke, på en ism och en fana, till slut havererar när detta liv måste konfronteras med den reella vardagen, den som i all sin gråhet skuffats åt sidan för de vackra idealen. Vår trygghetsnarkomani var också en totalitär tanke.  I den fanns inget utrymme för tvivlet, trots att vi med gemensamma krafter försökte slå in det i bröstet på varandra och på oss själva. Vi var som konstruerade av stål, ointagliga och osårbara. Fram till den dag då allt rasade. Som efter ett terrorattentat rasade hela konstruktionen och det tog många år innan ett människovärde på nytt kunde formuleras.

Just så illa var det med den utopin. Just så bräcklig var den. Och jag med den.

Påståendet att den första kärleken är den enda kärleken möter jag med detta: den första kärleken är varje nyfödd jordevarelses bevis på sin egen existens. Bara i mötet med den andra inser hon sin egen fysiska existens. Fram till detta möte är hon en tankevarelse, hon finns i sin spegelbild men bevisas bara av sin tanke. Mötet med den andre – förälskelsens starka brus genom kroppen – bevisar för första gången på djupet att hon existerar. Men ska detta bevis, det första och starkaste, finnas kvar i henne resten av livet? Måste varje kärlek vägas i samma hand som den första vägts? I vissa skeden av livet återvänder alltid den första kärleken. Ibland som ett avlägset minne, ibland som en fantomsmärta. Att den återvänder är i sig ett tecken på dess styrka och omedelbara effekt. Att den alls finns i samma hjärna som resten av livets alla minnen är ett tecken på kraften i den. 

Den första kärleken är bortträngd i det vuxna livet. Hade den alltid varit närvarande skulle allt annat liv omöjliggjorts. Men om det första mötets första kärlek skulle upprepas hade det varken funnits logiska argument eller känslor nog att hejda den. Då skulle den ha blommat fullt ut och tagit fysisk gestalt. Hade jag fått vara ensam med Eva vid 16, 26, 36 eller 46 hade resultatet blivit detsamma: en akt av fysisk kärlek. Om den akten i sig skulle ha format sig till ett lyckligt minne av en efterlängtad förening är kanske inte troligt. Människor som längtat för länge blir ivriga och kastar sig över delikatessen innan de hunnit äta upp huvudrätten, så risken är väl rätt stor att det skulle ha blivit misslyckat. Men trots det skulle föreningen ha uppnåtts och därmed ha befriat den längtande från hans längtan.

Då skulle man kunna dra slutsatsen att oavsett vem jag gift mig med, så skulle det vara ett äktenskap predestinerat för ett misslyckande. Bara Eva kunde vara den rätta och tilltänkta, alla andra kvinnor skulle jag förr eller senare avfärda som misslyckanden.

Kunde vuxenlivet verkligen vara en sådan parodi på barndomen? Det kunde jag på inga villkor acceptera.

(Ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan)