Things fall apart; the centre cannot hold. Är en 98 år gammal dikt värdefull idag?

Dudley Castle, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

W. B. Yeats skrev i sin legendariska dikt The Second Coming, (1919) inledningsvis rader som jag gärna tar fram och påminner mig själv om. Vad behöver vi påminnas? För det första, och låt oss inte hymla på den punkten, för det första behöver vi påminnas om vad riktigt bra poesi är för något. En sak som slår mig är att den överlever oss alla. Bra poesi bärs på tidlösa vingar från generation till generation. Den kan göra så i kraft av sin skönhet. Den kan också göra så därför att orden den är byggd av säger något väsentligt om våra mänskliga villkor. Lyssna till The Second Coming, hur den börjar:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

(här i svensk tolkning, Återkomsten, av poeten Malte Persson)

Allt längre ut i kretsen cirklande
hör falken inte falkeneraren;
allt faller sönder; centrum är för svagt;
ren anarki släpps lös på världen, lössläppt
ett blodmörkt tidvatten, och överallt 
blir oskuldens ceremonier dränkta; 
de bästa saknar övertygelse,  
de sämsta fylls av intensiv passion.

Vem skulle läsa dessa ord, skrivna alltså för 98 år sedan (!), och inte tycka att han eller hon känner igen något. Sig själv? Sin tid? En atmosfär och ett hot?

Vi läser dessa dagar om den republikanske amerikanske politikern som varnar för att president Trump mycket väl kan utlösa ett tredje världskrig. Är det en överdrift? Det tror jag inte alls. Trump står på samma maktscen som andra män, det som förenar dem är viljan till (mer) makt, det som gör Trump i negativ mening unik är hans totala brist på insiktsfulla kunskaper om hur det internationella spelet fungerar (hans företrädare var förstås inga stjärnor på den punkten heller, inte minst lär oss "den arabiska våren" och störtandet av och mordet på Kaddafi något om det). De som nu pågår i global skala är ett hot mot oss alla. Inte för att ledare den eller den skulle vara galen, utan för att deras agerande kan vara av den arten att den driver på en allt mindre kontrollerbar process.

Om centrum är för svagt, socialt och politiskt, räcker det att vi går tillbaka till tiden för etthundra år sedan för en jämförelse och frågar oss: är det inte ofrånkomligt att allt då faller sönder – statsapparaten, myndigheterna, de viktiga sociala institutionerna – och att vi som enskilda individer bokstavligt talar får nöja oss med att betrakta vår egen totala handlingsförlamning och oförmåga? Jo, vi kan göra den där hundraårsjämförelsen. Men vi kan också ställa oss dessa frågor konkret utifrån samtiden – oktober 2017! – och de svar jag själv tycker mig ana är minst sagt oroväckande och otäcka. Det Yeats kallar oskulden kan vi förvisso idag göra synonymt med godheten, den allt överskuggande. Vi vet att dess ceremonier redan är dränkta. De som överlever blir bara tomma gester. Som om det alls fanns en möjlighet att vrida tiden rätt igen. Och man vill förstås instämma i Yeats viktiga slutsats:

 
de bästa saknar övertygelse,  
de sämsta fylls av intensiv passion.