Skogsrunda med tankar om lydnad och förintelse

Foto: Astrid Nydahl

Stora rundan till Bosarpasjön, via Hässleholm på vägen hem. Kallt vid vattnet, trots stillheten. Under flera timmar bara vi på skogsvägarna, två eller tre möten totalt. Bara fåglar skvallrade om liv.

Tomma torp utmed vägen. Drömmar som stimuleras. Men aldrig mer ett skogsboende, mina tre månader i Brännhult vaccinerade mig för resten av livet. Torp i storskog är vackra, men som hem skapar de både klaustrofobi och övergivenhetskänsla. När älgarna vandrar runt huset mullrar väggarna obehagligt.

Ett barnbarn som snart fyller år meddelar via sin mamma på telefon att vi är bjudna dit, då ska han bjuda på tårta. Med tillägget "de måste komma". Det gör vi förstås med glädje.

Primo Levi skriver själv i ett förord till Är detta en människa?

Såväl före som efter befrielsen var behovet att berätta för 'de andra', att låta 'de andra' ta del, så omedelbart och pockande inom oss att det tävlade med de andra elementära behoven. Boken skrevs för att stilla det behovet, alltså i första hand för att nå inre befrielse.

Levi skrev också:

Den inträffade mot alla förutsägelser; den inträffade i Europa; otroligt nog hände det att ett helt civiliserat folk, som just lämnat den blomstrande Weimarkulturen bakom sig, följde en pajas vars gestalt idag är skrattretande; likväl blev Adolf Hitler åtlydd och hyllad ända till katastrofen. Det har hänt och kan alltså hända igen: det är kontentan av det vi har att säga.

Jag håller det i minnet också idag.