Den framgångsrika ideologiska plågan

Bosarpasjön 10 maj 2016. Foto: Astrid Nydahl

Det som pågår just nu, i mitt liv och i verkligheten runt mig, är motiv nog att gå tillbaka till hyllan och ta fram E.M. Ciorans bok Historia och utopi, det avsnitt som heter Utopins mekanism (Symposion 1992, översättning av Jon Milos):

"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."

Dessa ord måste läsas med koncentration. Vad är det han säger? Han säger motsatsen till det de flesta säger. Rentav är det så att han sätter likhetstecken mellan "framsteg" och effektivare sätt att göra varandra illa. 

Bosarpasjön 10 maj 2016. Foto: Astrid Nydahl

Det är ett mycket radikalt sätt att uttrycka en nittonhundratalspessimism. Skälen för en sådan var och förblir många. Om jag själv ser tillbaka så bekräftas snabbt Ciorans tanke. Ett välorganiserat samhälle är nyckeln till den ultimata tortyren och till massmorden, folkmorden. Men organisering räcker inte. Det krävs en dominerande ideologi som människor kan enas kring (en tankekontrollens "kyrka" i den meningen att vad överheten predikar, det lyder folket). Varje modern -ism bekräftar det. Cioran:

"När tiden är inne för en ideologi bidrar allting till att den lyckas, till och med dess fiender; varken polis eller polemik kan hejda dess expansion eller förhindra dess framgång. Den vill och kan förverkliga sig, växa fram, men ju mera framgångsrik den är, desto större risk löper den att tunnas ut. Så snart den kommit till makten töms den på sitt innehåll, dess resurser uttöms och de löften om frälsning den givit urartar till svammel eller till en skräckvision."

Men som alltid är Ciorans tanke motsägelsefull. En ideologi som lyckas blir knappast svagare av att inneha makten. Inte på kort sikt. Frälsningens skräckvision kan vara kortlivad men den hinner plåga, förnedra, tortera och mörda många innan den tömts "på sitt innehåll". Vi vet det därför att historien lärt oss det.