Václav Klaus om folkvandringen. Viktig bok i svensk översättning

Václav Klaus och Jîrí Weigl: Folkvandring. En kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba Förlag, översättare okänd, andra reviderade och utökade upplagan med förord av Gunnar Sandelin).

Under den tjeckiska diktaturen tid, med pågående sovjetisk ockupation fanns det en man som var framträdande i motståndet sådant det formulerades i Charta 77-kretsen. Alla visste vem han var, Václav Havel. Han blev på sätt och vis självklar som landets president sedan sammetsrevolutionen 1989 tvingat bort quisling-regimen i Prag. Om än motvilligt, måste det sägas.

Något senare skulle vi bli bekanta med hans namne, Václav Klaus. Han brukade presenteras som den tjeckiske Margaret Thatcher, med rätt eller orätt är idag inte särskilt intressant, annat än som en markör för hur tiden skulle förändras. Havels filosofiska storhet kan ingen ta ifrån honom, frågan är istället om han i dagens Europa kunnat bidra med något radikalt annorlunda än det som andra presidenter och statschefer dagligen presenterar. Klaus efterträdde Havel som president 1993 och innehade posten i tio år. Ska man lyfta fram en viktig och skiljande ståndpunkt dem emellan bör man nämna synen på EU. Havel var angelägen om unionen och Tjeckiens närvaro i den, Klaus var tvärtom en EU-kritiker.

Nå, detta sagt som en introduktion till den skrift som Václav Klaus och hans nära medarbetare Jîrí Weil utgav i hemlandet, och som för ungefär ett år sedan också utkom i Tyskland, Folkvandring, och som i en översättning från tyskan utkom i Sverige i november 2016. Detta är dock en ny upplaga, reviderad och med Klaus tacktal då han mottog European Freedom Award i Stockholm 2016 inkluderad, liksom ett informativt förord av författaren och journalisten Gunnar Sandelin som sätter in skriften i ett större europeiskt perspektiv utifrån det som hände under de massiva inflödena i Europa och inte minst Sverige. I sitt förord till den tyska utgåvan påpekar författarna att de utger boken samtidigt som detta pågår. Man kunde tillägga att det också sker med den svenska utgåvan utifrån samma förutsättningar; trots så kallade gränskontroller och inrikespolitiska, heta och ofta förlamande diskussioner vet vi absolut ingenting om vad framtiden bär i sitt sköte, inte minst för att inflödet via Medelhavet inte visar minsta tecken på att avta.

Vad kan vi då lära av skriften? Åtskilligt. Författarna har en lång och djup förtrogenhet med central- och östeuropeisk politik, de har verkat inom sitt eget lands institutioner, också på högsta nivå. Klaus-medarbetaren Weigl är såväl ekonom som arabist och han var chef för presidentkansliet i tio år. Således vet de båda vad de talar om när ämnena är europeisk identitet, nationsbygge och befolkningsutveckling. Medborgartanken är idag under starkt hot och allt fler väljer att ersätta begreppet medborgare med det fluffiga och icke-precisa begreppet befolkning (vilken är utbytbar till skillnad från medborgaren som kan definieras både juridiskt och nationellt). I förordet till den tyska upplagan understryker de att de ”varken skriver mot eller om migranter. Det vi skriver om är dagens Europa.”

I bokens första kapitel frågar man sig om det varit historiskt normalt med massmigration till Europa. De pekar på att vi som individer fattar olika typer av beslut. Själva valde de, trots hårt förtryck och påvra omständigheter i det forna kommuniststyrda Tjeckoslovakien, att stanna hemma. Den som stannar kanske rentav gör det för att arbeta för andra och bättre omständigheter i sitt eget land. Andra väljer att försöka få en bättre tillvaro någon annanstans.

Men tidigare migrationsströmmar till Europa är bara skenbart lika det som nu sker. Idag har rent tekniska landvinningar gjort migration lättare. Den våg som pågår nu har, säger de, ”mer karaktären av en organiserad folkvandring (…) och med avsikt möjliggjord och underlättad.” De utvecklar detta resonemang med ett tydligt avståndstagande från varje form av förenklade konspirationsteorier. Inte heller anser de flyktingsmugglarna vara det primära problemet. Dessutom understryker de att ”de potentiella migranterna” inte känner till ”hur förvirrade de europeiska eliterna är. De anar inte omfattningen av deras mångkulturalistiska svärmeri eller deras välvilliga pseudohumanism.” Det som främst utlöst strömmen är Europa självt, och huvudrollen i dramat menar de att Angela Merkel spelar.

Det som sedan följer är ett kapitel som mycket intressant resonerar kring skillnaden mellan individuell migration och massmigration. Sättet de resonerar på får mig flera gånger att tänka på Elias Canettis verk om massa och makt. De ser uppenbarligen dessa skillnader som avgörande för det pågående skeendet. När de resonerar om den kollektiva atmosfären säger de att den väger tyngst, och att målet för massan aldrig är att anpassa sig till eller låta sig assimileras i ett annat land, utan att det primära är att leva ett liv mer präglat av välfärdsstaternas generösa utdelande av sociala förmåner, ”från det nya tar man bara till sig det som utgör en fördel”. 

Eftersom de upprepade gånger använder begrepp som parallellsamhällen vill jag här påstå att detta är själva grundbulten och förutsättningen för de allt större områden i Europa som inte vill lyda under respektive nations lagar och seder utan skapar egna, inte sällan utifrån sharialagarna och deras totala maktanspråk (vi talar här huvudsakligen om en muslimsk migration till våra länder). Att Sverige fördjupar problemet med att dela ut permanenta uppehållstillstånd är ju något som skiljer sig från andra europeiska nationer, och det borde uppmärksammas särskilt.

Författarna resonerar sedan om icke-europeiska orsaker. En viktig faktor är förstås ”den relativt svaga politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i länderna i Främre Orienten och Mellanöstern.” Utöver detta nämner man de väpnade konflikter som pågår, och särskilt viktigt är det när de påpekar att flera av dessa ”initierats av väst under loppet av de senaste två decennierna”. Här nämns sedan den uteblivna moderniseringen av islams länder. 

Genomgången av sociala och ekonomiska faktorer är nyttig som påminnelse om vad vi har att göra med.  Det faktum att eliternas tidigare nationalistiska och/eller socialistiska recept i dessa länder helt och hållet ersatts av islam som ett sätt att finna problemlösningar bör lyftas fram och analyseras. Här understryker de också att västvärldens aggressiva politik ”i väsentlig grad bidragit till islamismens framgång i arabvärlden” (ett påstående som jag inte skulle skriva under på utan att också närmare ha granskat hur politisk islam grundats och utvecklats i kärnländer som Egypten). Däremot instämmer jag i slutsatsen att regionen verkligen förändrats, men till det sämre.

Migrantflödet är ett europeiskt problem! Ingen annans. Så uttrycker författarna saken och vi närmar oss problemets verkliga karaktär. De menar att EU signalerat till hela världen att massmigrationen inte bara är möjlig utan kanske rentav välkommen. Hur är detta möjligt? Och är det verkligen så att man i Bryssel planerar att ”låta alla migranter få tillgång till samma sociala förmåner oavsett i vilket EU-land de befinner sig.”? 

Ja, säger Klaus och Weigl. Farväl och adjö till daghem, skolor, sjukvård, tandvård och åldringsvård. Det är i så fall enda slutsatsen jag omedelbart drar. Vi ser redan hur de sociala systemen i Sverige dignar under bördan. Resurserna är inte oändliga. Inte pengarna heller. Vem ska betala för allt detta och bostäder med dagliga måltider därtill? De svarar kontant: ”de sociala utgifterna för migranter (blir) i slutändan högre än pensionerna, högre än lägstalönerna och högre än den per person beräknade familjeinkomsten som erbjuds miljoner vanliga medborgare i vanliga länder”.

Det är en verklig dystopi vi tar del av i boken med den anspråkslösa titeln Folkvandring. Den innehåller socialt och politiskt sprängstoff. Jag ska inte gå in på de övriga kapitlen utan nöjer mig med att avsluta denna (redan alltför långa) recension med att säga att varje argument och varje faktaredovisning de kommer med, ger mig en långt mer pessimistisk bild av vad dagens situation kommer att leda till. Den som tror att man med politiken som instrument kan vrida klockan tillbaka tror nog fel. Och den som vill rusa ut i sin närmaste politiska omgivning och sätta igång med reform- och förändringsarbetet ser nog inte begränsningarna och möjligheternas blott små, små fönster. Jag är överens med författarna om att allt detta ”i hög grad redan (är) för sent.” Europa förändras så radikalt och i så hög takt att det mesta redan är något helt annat än vad vi trodde att det skulle bli.

Efter denna omskakande läsning kan jag inte annat än att rekommendera denna viktiga, detaljerade och argumenterande bok. Nej, den är inte propagandistisk. Den är tvärtom mycket saklig. Men den drar slutsatser som de flesta av oss inte skulle våga sätta ord på.