Stewe Claesons nya bok ute idag!

Stewe Claeson i bokhandeln Shakespeare & Co. i Paris. Foto: Ingela Claeson.

Den 18 mars 2014 skrev jag här i bloggen om Per Helges bok Mellan prärien och evigheten. I spåren av Thoreau och nature writing.

Idag vill jag uppmärksamma en snarlik bok av Stewe Claeson. Den heter Snön faller i Cochise County. Ur resedagböckerna (Norstedts).

Både Helge och Claeson har ägnat sig mycket åt amerikansk poesi och de har översatt mycket till svenska.

Hos Claeson går vi direkt in i denna poesi med hjälp av en kollega och vän till honom, William ”Bill” Pitt Root, som är hans följeslagare och samtalspartner på vägen. Claeson bjuder inte bara på resedagböcker utan också i hög grad på översatt poesi av sådana som Root, Jeffers, Strand, Wright och många andra, både välkända och för mig tidigare okända, spännande bekantskaper.

Det som utmärker Claesons bok är hans ovanliga stilistiska grepp. Det som i en dagbok vanligen formuleras utifrån ett jag blir här dessutom en dialog med Root/ Bill om samtiden och litteraturen. Men det är varken en litteraturstudie eller en geografisk USA-guide utan en i högsta grad originell och överraskande berättelse om vad en livslång gärning i och för poesin, vilka spår den lagt ut för honom själv, kan leda till rent litterärt.  

Claeson väntar alltså på Bill. Han sitter under en markis med kaffet och anteckningsboken. Hans tankar finns både hemma i Sverige och i USA. Var hans plats är imaginär eller verklig spelar i text och tanke mindre roll. Han ser sig inte som annat än en folkbildare – alltså ingen äventyrsresande – och därför kan han också ogenerat framhålla att han ”upplevt de största äventyren i vardagsrummet, i samtal och läsande”. Hans resonemang följs av James Wrights dikt Resan där inledning låter så här: ”Anghiari är medeltid, en ärm som flyter utefter/ en brant kulle, för att svepa ut/ mot klippans kant, och också vi sveptes ut,/ sveptes ut av vinden, fast långt uppe/ bland bergen, bakom staden,/ ensamma med gräset i Toscana.”

Så berättar han mer för oss om Bill, hur han föddes i en snöstorm i Minnesota. Nu bor han med hustrun Pamela i Tuscon. Han, Bill alltså, skriver i sin dikt Whiskey Creek Bridge: ”Jag står ett ögonblick på träbron vid Whiskey Creek/ där min fars gamla och nya ägor förenas/ och lyssnar: allt är tyst och stilla utom myggen/ och det skarpa torra ljudet från trollsländor/ som far fram över vattnets blanka yta efter mörka fläckar.”

Det är inte bara den engelskspråkiga poesi Claeson färdas med. Också den spanskspråkiga. 

”Mannen med hästsvans pratar ett slags amerikansk spanska, snabb mexikansk spanskamerikanska, och Bill ställer frågor, jag hör hur han kränger på sin egen, närmast hemmagjorda amerikaspanska, han talar det inte särskilt väl, men försöker gärna, under alla år jag känt honom, har han med jämna mellanrum tagit kurser i spanska, han reser i Mexico, han besöker mexicanska vänner, och de talar naturligtvis engelska, men det finns en kärlek till spanskan hos Bill som jag inte kan få grepp om, nu letar han och den på stället trampande gamla hippien väntar artigt, men säger att det var trevligt att råkas, och fortsätter efter de andra, vi hör ju hur de börjar sjunga på håll...”

Där det blev det ett smakprov på stilen i Claesons bok. Det är så den ser ut, den rör sig över landskap och in i såväl människor som texter, den är rikt associativ och leder läsaren in på nya spår. Dess rikedom kan man ju aldrig göra rättvisa i en liten bloggtext. Men jag vill säga att detta är en bok för sommarens långa dagar, den kommer att bli kraftigt understruken och försedd med både utrops- och frågetecken därför att den lockar till annan läsning. Alldeles mot slutet skriver Claeson:

”Jag ser ut på golvet där en spindel undkommit nattens faror och nu står och morrar åt mig. Detta är dagbokens förmätenhet, och reseskildringens inneboende problem. De helt ovidkommande detaljerna bara för att man är sig själv närmast och det som händer en själv alltid händer i tillvarons absoluta centrum.”

Är man trogen detta skrivande jag kan man bli läst som om man talar till en enda människa: den som läser!