Att vara solitär och...

Foto: Astrid Nydahl

Efter den senaste tidens turbulens har jag ställt mig en nygammal fråga. Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?

Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar och annat. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. Måste jag följa med på en utlandsresa som egentligen ter sig motbjudande. Nej, jag kan avstå.

Foto: Astrid Nydahl

Avståendets konst ska jag nu praktisera. Jag har passerat några mentala, men i grunden politiska ”kontrollstationer”. 

Det finns inte längre i min vardag möjlighet att kommentera eller polemisera i sådant som de nya nationalistiska rörelserna sysslar med. Det ska finnas oerhört starka skäl för att bryta mot det. Det som hänt sedan antisemitismen stack fram sitt fula tryne på SD-sidan Avpixlat får bli en läxa. Varför alls diskutera med sådana människor? Jag kan känna respekt för enskilda som gör det. Men jag vet att man överöses av hat och hets. 

Det bjuder jag ingen på. Lika lite vill jag diskutera den motsatta offentligheten, den som förmodligen är historiskt unik då den aktivt motarbetar en tradition av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Det räcker och blir över nu. Den enda "bokmässa" jag vill höra talas om är den som just nu spricker ut i grönska i de skånska skogarna. 

Foto: Astrid Nydahl

På samma sätt och av samma skäl avstår jag framöver att följa de nationalistiska grupperingar som jag sedan 2012 skrivit om, försökt analysera och därmed vara uppdaterad om. Jag gör det inte mer, det lägger inget av vikt till diskussionen om det fria fall vårt Europa befinner sig i. Lika lite som jag kan påverka Ungerns eller Frankrikes politik, lika lite kan jag påverka mitt eget land Sveriges, eftersom också detta ytterst styrs av krafter utanför mitt inflytande. Jag är bara ”en liten skit”. Ja, det är jag. Och det är bra att hålla det i minnet. ”Vi är inte skit” säger optimisterna. ”Jag är bara en liten skit” kontrar jag. 

Fördelen med det är att jag helt kan ägna mig åt kustvandringarna, läsandet, barn och barnbarn, få stunder av glädje - och annars bara fördragna gardiner och låsta dörrar. Det som finns därutöver är inget jag blottar mer i bloggen. Vad det eventuellt blir av den framöver vet jag inte just nu. Kanske upplöses den i damm och aska, kanske reser den sig på nytt. Det som en gång i politikens värld kallades för "verklighetens folk" står mig upp i halsen. Det vi kanske en gång bar på som förhoppningar är än en gång grusat, förstört, störtat och borta. Jag är rätt så klar över vad som väntar och jag har inga som helst illusioner om det, vare sig för Sverige eller för resten av Europa. Låt aktivisterna heila framför de nya Ledarna. De är varken nya eller särskilt intressanta, de upprepar bara scenerna från en sedan länge nedbrunnen Weimar-teater.

Foto: Astrid Nydahl

Om några timmar sitter jag där jag helst vill sitta, i en fällstol, varmt klädd och med fika på det lilla bordet, ute vid Östersjön. Oavsett väder är jag fri. Får jag se lite svanar och gäss är jag mycket nöjd. För övrigt fyller min yngsta dotter år just idag, den 25 april som ju också är den portugisiska nejlikerevolutionens och frihetens årsdag, just i år tio år äldre än dottern som fyller trettiotre år!