Anonyma forskare om anonyma "näthatare"

Bild från tv-inslaget

Jag såg av en händelse kvällens kulturnyheter, ett program jag annars aktar mig för. Men jag hade turen (?) att se ett inslag som fick mig att häpna. I det sades bland annat detta:

När Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) nyligen släppte en rapport om näthatet – ”Hatbudskap och våldsbejakande extremism i digitala miljöer” – vågade inte en enda av försvarets egna forskare sätta sitt namn på rapporten av rädsla för repressalier.

Vad är det rädda för? Svaret, eller en del av det lät så här:

Det fanns en oro bland forskarna och analytikerna för att deras privata konton i sociala medier skulle bli utsatt för hatbudskap. Det är i grund och botten en arbetsmiljöfråga: jag har att värna mina medarbetare, förklarar Jan-Olof Lind, generaldirektör på FOI. 

Nå, de är rädda för att utsättas för "hatbudskap" (hittills ospecificerade). Är det inte just det de utreder? Hur ska någon anständig form av samhällsklimat kunna bevaras - kanske rent av utvecklas - om utredaren måste gömma sig för det fenomen han eller hon utreder? Det går inte ihop. Det finns brottslighet som utredare måste skydda sig emot. En brottslighet som också diskuteras i Kulturnyheterna (till exempel jihadismen och islamismen som frodas i förorterna, eller gängbrottslighet av uttalat "politisk" karaktär). Jag har alltid hävdat att anonymiteten på nätet är farlig eftersom den göder föreställningen om att det finns saker vi varken får, bör eller kan diskutera annat än anonymt. När en myndighet anammar den tanken tar de fenomenet ett farligt steg vidare. Om man kikar på inslaget kan man se intressanta reaktioner. 

Men att anonymisera det offentliga samtalet är fel väg att gå, menar forskaren Staffan Karlshamre.– Näthatet är ett slags angrepp på det offentliga samtalet. Det är därför de här människorna håller på med hot och hat. För att skrämma folk till tystnad. Det som händer här är ju att man ger sig: ”Ok, ni får som ni vill, vi vågar inte prata längre”.