Barnböcker och Kavafis

Foto: Astrid Nydahl

När jag var barn fanns böckerna som självklara beståndsdelar i livet. Vi hade en synnerligen bra skolbibliotekarie som alltid visade oss vidare från Fem-böckerna in i något annat. Jag minns hur hon höll fram en Vilhelm Moberg och en Jack London för mig och berättade så att jag blev nyfiken och lånade dem med mig hem. Jag var en mycket omogen sökande pojke, som egentligen drömde om att bli bildkonstnär, som pappa.  Orden hade jag ingen riktig ordning på, jag kände ofta att jag misslyckades när jag skulle formulera dem muntligt, och att det bara var när jag skrev ner dem som de skimrade och sa någonting väsentligt. Men en liten pojke på jakt efter svaren på livsgåtorna har sällan tid att fördjupa sig i det skrivna, i alla fall inte det som skrivits av pojken själv. Böckerna var något annat. De var flyktvägar bort. Jag hörde egentligen aldrig till de andra pojkarnas gemenskap. Jag retades för mitt röda hår, mina fräknar och min oförmåga att hantera bollar och puckar. Därför trivdes jag också så mycket bättre bland flickorna. Jag hoppade gärna långrep med dem. Jag var inte eftertraktad men accepterad som en i gänget. Ofta stod vi vid gaveln till trevåningsbyggnaden på skolan, där var det lä och ett slags frizon för flickorna, medan pojkarna rasade runt ute på den stora, öppna skolgården.

*

Varför tänker jag på det nu igen? Jag tänker på det, därför att jag sett Carl Henrik Svenstedts film Reading Kavafis. Där är det inte bara dikterna som muntligt talade ord som bländar mig med sin skönhet. Också boken själv, där den ligger på ett bord eller hålls av två händer, blir för mig en bild av en tillhörighet som inympades i mig mycket tidigt. Boken som föremål och tillhörighet. Biblioteket som en plats där livets allvar kunde rymmas, bortom flamset, fnissandet och skriken. Det jag allra mest drömde om och längtade att få som vuxen man var ett eget bibliotek. När jag idag sitter i det, förverkligat, men under ständig utveckling och förändring, i takt med att nya böcker kommer dit och andra lämnar det, vet jag att det är den viktigaste platsen i mitt liv, den mest sensuella, varma och omslutande platsen av alla som finns fysiskt närvarande.