Bilden hämtad ur Thomas Bernhard 2006 - en almanacka utgiven av Residenz Verlag med bilder av Erika Schmied |
All min läsning av Thomas Bernhard har bekräftat och förstärkt min egen
känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror
sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har
för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där
vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till
texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss
känna igen.
Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M.
Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig
några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer
gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och
filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda,
också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt,
orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till
svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt
och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och
Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i
det demokratiska Österrike.
Bernhards författarskap kretsar kring den
småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och
statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och
konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas
Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i
salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar
den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av
sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och
möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans
grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket
att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i
själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra
dem.
Kanske är det illusionsbefrielsen som är
Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man
drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor
vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten
annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur
han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för
honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien. Man
kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över
hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn
ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som
kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många.
Skogshuggning är, som jag ser det,
utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard
(originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt
han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet.
Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är
begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där
berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till
vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som
att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen,
uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt
förakt.
Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste
kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i
familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det
som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar
att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och
lämna platsen. I våningen bor makarna
Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en
förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller
mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade
som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den
gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till
efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från
Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens
Vildanden.
Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och
alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa
bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den
döda väninnan. Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år
tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att
”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade
provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och
därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde
honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom
Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik,
författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande
lik, som levande, ännu levande
konstlik”.
I våningen där man sedan
samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge
innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står
placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta
allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers
bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras
bjudning som en tom uppvisning. Bland gästerna finns författarinnan Jeannie
Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega
Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med
tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de
kommer att sitta mitt emot Bernhard vid
måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur,
vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två
människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess
kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin
epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande
ministerierna”.
I detta utfall mot två kollegor som en gång
betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det
sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.
Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan, översättning av Jan Erik Bornelid)
Tack Thomas!
SvaraRaderaJag har inte läst Bernhard, men du får mig att tro att jag kommer att känna igen mig själv och gilla det jag läser.
/Göran