Megafon eller melankoliker

Landön, söndagen 26 februari 2017. Foto: Astrid Nydahl

I DN skriver Ronny Ambjörnsson om Laurina Dixons bok The dark side of genius. The melancholic person i art 1500-1700:

Det som förenar svårmodet med genialiteten är fantasin, förmågan att föreställa sig, som hos melankolikern ofta är uppdriven till neurotiska höjder. Fantasin gör honom kreativ. Grunden för denna kreativitet är melankolikerns ambivalens, förmågan att se allting från två håll. Melankolikern har aldrig valt sida. Eftertänksamheten har till slut förlamat honom, han tycks ha fastnat i sina tankar. ”Att varken vända eller återvända”, som Ekelöf uttrycker hållningen i sin dikt ”Melancholia”. Den enda handling som melankolin ger utrymme åt är att beskriva sitt tillstånd, i bild eller med ord. Där, i sina tankar, har melankolikern sin frihet.

Av detta lär jag att det finns en ståndpunkt jag själv länge försökt leva efter, den att inte bli en ideologisk ja-sägare, en den nya tidens hopplöse barrikadsoldat. Melankolikern kan inte ”välja sida” heter det. I politikens värld måste människor välja sida. De som inte gör det betraktas antingen som förrädare (vi ser hur det begreppet viner i den digitala kulturen) eller som medlöpare.

Att försöka behålla en känsla för den sakliga reflektionen måste i varje fall långsiktigt vara den enda rimliga hållningen. Att ropa i kör med en eller annan makthavare (se också där hur de står i kö för att hylla honom eller båda två) är att degradera sig själv, förinta sin person och bli antingen ett valboskap eller en propagandist. 

Vill en människa bevara och bevaka sin frihet är det både orimligt och omöjligt att ställa in sig i ledet. De som betraktar sig som maktens kritiker här hemma och som samtidigt ansluter sig till en global, reaktionär makt  ser förmodligen inte ens själva hur de gör sig till åtlöje. 

Att använda storslagna begrepp som "frihet" men egentligen mena "jag går med ledaren vart än han vill" är vår tids verkliga bedrägeri. Om de nya (men egentligen gamla och välbekanta) ledarna får ett sådant valboskap med sig har de uppnått hälften av vad de behöver. Men det behöver inte betyda att ha "fastnat i sina tankar" om man vägrar följa den ordningen. Tvärtom tror jag att det är absolut nödvändigt att med beslutsamhet försvara sin eftertänksamhet och ambivalens.