Till minne av Leonard Cohen

Leonard Cohen porträtterad på scen i Malmö, av Astrid Nydahl

Denna helg blir det några textfragment ur några av mina böcker, där Leonard Cohen berörs. Han kom in i mitt medvetna liv när jag var runt tretton år. Och därmed kom ett allvar som aldrig funnits i popmusiken. Hur mycket jag än lyssnade till kompositioner av Lennon/McCartney så hamnade Cohen i en egen klass. Där fanns det som Cohen hade gemensamt med Dylan. Och där fanns inte bara sångerna. Där fanns poesin. Med översättare som Göran Tunström och Staffan Söderblom fick vi också Cohens dikter och senare också hans romaner och bönböcker (Book of Mercy ville jag dock helst fortsätta läsa på engelska). Att jag därför lägger ut Cohen både läsande och sjungande tillsammans med textfragmenten är logiskt; detta får vara mitt sätt att säga tack. Först läser Cohen ur Book of Longing till musik av Philip Glass:

Vad har boken betytt för mig? Eller kanske riktigare att fråga: vem vore jag utan boken? Formad redan tidigt av litteraturen, inte så mycket i hemmet som i kamratkretsen, i biblioteket på Lorensborgsskolan i Malmö, där bibliotekarien, Marie-Louise, varsamt lotsade oss från Fem-böckerna upp i tyngd, klass och vikt, tills vi funnit våra vägar. Som tonåring hade jag hamnat i den amerikanska litteratur där Jack London, Ernest Hemingway, Upton Sinclair, John Steinbeck och de andra männen fanns. Ja, det var en männens litteratur, men det var män som jag aldrig hade kunnat ansluta mig till: starka, orädda, inför ständiga utmaningar. Men tack vare dem kom jag vidare. Det fanns andra män där med, men jag uppfattade dem inte som författare – då. Män som Leonard Cohen och Bob Dylan hade ett avgörande inflytande på mitt sätt att uppfatta en text, erfara hur den laddats med mystik och personlig erfarenhet.

Detta är sista stycket på sista skivan. En stråkkvartett spelar Treaty som tidigare sjungs på skivan och sist läser Cohen ett fragment ur sången:

Utan litteraturen hade jag legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar: underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckta texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckarkonstens mysterium? Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den generationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindningar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden, så lite den generationen förstått.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som handlar om livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått från Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

Dance me to the end of love behöver inga ord på vägen. Det finns många inspelningar av den, just den här tycker jag är rörande.

Jag blir alltmer säker på att skolornas elände först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse, för det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.” ”Beautiful losers” beskrev Leonard Cohen oss som i sin roman. Fast jag vet inte om de är så vackra, dessa förfallets barn.

Leonard Cohens Take This Waltz är en tolkning av en dikt av Federicio Garcia Lorca. Han gjorde den för en LP-skiva som var en hyllning till Lorca. Den kom att bli en av hans mest älskade kompositioner.

Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. Leo, som till en skräddare, blev kvar i Malmö och har i hela sitt vuxna liv arbetat som läkare på infektionskliniken (idag är han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir 
insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda

Avslutningsvis en längre film från Cohens sista stora turné, den jag såg två gånger, först på Sofiero utomhus och sedan i Malmö Arena. Hans fantastiska orkester rymde bland andra Javier Mas som briljerade på en rad stränginstrument, inte minst arabiska sådana som oud. Här får han den plats han behöver, i Cohens mästerverk Who by Fire:

Ett uttryck min son Tobbe använde mer än ofta var just Like father like son. Det fanns förstås ett humoristiskt skimmer över det, men ibland undrar jag om han inte innerst inne menade vad han sa. Det mesta vi talade om här i världen kunde få den knorren, men den kom väl mest till användning när vi kom in på fel och tillkortakommanden. Alkoholen var ett sådant ämne. Kunde jag klandra Tobbe för hans öl- och whiskydrickande när jag själv gjorde det? Självklart inte. Så småningom förstod jag också - bortom oron - att alkoholen gav honom de enda stunder då han var fri från anfallen. Under våra 28 år tillsammans var det förbluffande lite vi var oense om. Hans hårdrock förstod jag mig aldrig på, men vi delade så mycket annat i musikväg, inte minst jazzen och Cohen. Vi hade ett enda praktgräl, det var för tolv år sedan. Men som söner ofta gör med sina fäder var det nog en hel del han fann svårbegripligt med mig (och jag drar mig då till minnes hur svårt min egen far och jag hade att förstå varandra). Nu när Tobbe är borta kommer alla frågorna och allt jag hade velat tala med honom om. Insikten om att det aldrig kommer att ske är outhärdligt svår.