Sorgen kommer som en kråka

Foto: Astrid Nydahl

Max Porter: Sorgen bär fjäderdräkt (Sekwa/Etta, översättning av Marianne Tufvesson).

Här har vi nu en debutroman som hyllats mycket, inte minst i författarens hemland. Max Porter är Londonbo, han har fru och barn och arbetar i förlagsbranschen. En amerikansk kritiker instämde i lovorden och skrev om boken:

 As resonant, elliptical and distilled as a poem, Grief Is the Thing With Feathers is one of the most moving, wildly inventive first novels you're likely to encounter this year. It's funny — in a jet-black way — yet also fiercely emotional, capturing the painful sucker-punch of loss with a fresh immediacy that rivals Joan Didion's The Year of Magical Thinking. But the mournful magical thinking of Porter's widower stretches over years. "Moving on, as a concept, is for stupid people, because any sensible person knows grief is a long-term project," he writes. Grief, he adds, is "the fabric of selfhood, and beautifully chaotic."

Bokens centralgestalt är Kråka. Det är en metafor för sorgen och Kråka kommer för att stanna så länge hon behövs. I pappans och sönernas hus saknas nämligen den avlidna mamman/hustrun. Och det är kring sorgen hela berättelsen kretsar. Den gör det i täta, korta prosastycken som alternerar mellan rösterna Kråka, Pappa och Pojkar.

Pappa har ett särskilt förhållande till Ted Hughes och hans hustru Sylvia Plath. Därmed är också självmordet inskrivet i berättelsen. Och så Ted Hughes när han diktar om kråkan. Som här (och jag citerar ur en dikt som inte finns med i romanen men hämtats från kråk-sviten):

Crow Blacker than ever 

When God, disgusted with man, 

Turned towards heaven. 

And man, disgusted with God, 

Turned towards Eve, 

Things looked like falling apart. 

But Crow . . Crow 

Crow nailed them together, 

Nailing Heaven and earth together - 

So man cried, but with God's voice. 

And God bled, but with man's blood. 

Pappas relation till Hughes är både akademisk och djupt personlig. Pojkarna berättar om när pappa för mycket länge sedan tog bussen till Oxford för att lyssna till Hughes. Han reser dit med klassiska vrångbilder av bildningsorten. Han blir rentav besviken på att Oxford är så stort och modernt (… ”och Ted Hughes dog, och detsamma gjorde vår mamma, och min bror berättar Oxfordhistorien på ett annat sätt än jag”).

Pappa skriver bok om Hughes. Det går bra för den, i Times talar man om att den kan glädja beundrare av både Hughes själv och hans dikter. Ett ljus sipprar in och Pappa verkar beredd att be Kråka lämna hemmet.

Det här är verkligen ingen konventionell berättelse. Den är redan till sin struktur högst annorlunda. Visst blir man förvirrad till en början, men så faller man in i den och tar den till sig. Det kan man ju inte säga om all samtidslitteratur.