Litteraturen - sanning eller fiktion

Delphine de Vigan: Baserad på en sann historia (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön)

Jag har just läst Delphine de Vigans nya roman Baserad på en sann historia. Det är den femte boken jag läser av henne, här i bloggen har jag tidigare recenserat Dagar utan hunger och Ingenting kan hindra natten.

Det första jag vill understryka om den nya boken är genrebeteckningen roman. Bokens 400 sidor slukar mig helt. Och jag drivs gång på gång till känslan av att detta verkligen är en sann historia. Men då glömmer jag bort att det är en roman.

Sveriges Radios Jenny Aschenbrenner skrev om författarens skrivkramp och det som drabbar henne när L. dyker upp:

”Ett liv som blir allt mer dominerat av denne L, en vän, ett fan och en manipulativ domptör som kräver att Delphine ska skriva en ny självbiografisk bok - hon representerar läsarnas/folkets stränga krav på Sanning och Autenticitet.

Men hon är också som en spegling av Delphine själv. Jag ville leka med det, väcka frågan om hon inte i själva verket är påhittad

Samtidigt har Delphine de Vigan skrivit in detaljer ur sitt eget liv.

– Jag använder mitt eget namn, min mans namn, saker som läsarna känner till eller lätt kan ta reda på på nätet och därför kan dra slutsatsen att jag berättar sanningen om mig själv, men jag hoppas att man rätt så snart i läsningen börjar tvivla på allt detta.

– Det är en lek med läsarna och jag önskar att de börjar fråga sig själva hur de ser på detta med fakta och fiktion, säger Delphine de Vigan.”

Det är bra att veta detta. Ha det i bakhuvudet. ”Det är en lek med läsarna” alltså.

Delphine de Vigan är otroligt bra på att bygga berättelser, oavsett vad de handlar om. Hon har en psykologisk blick som är mycket trovärdig, hennes sätt att teckna personporträtt är här liksom i de tidigare romanerna extremt övertygande.

Så när de Vigan skriver in L. i sitt liv skriver hon i berättelsen konkret in en kvinna som mer eller mindre tar över allt det som är hon: hennes klädsel, hennes gester, hennes tankar och uttryck, slutligen också hennes hem och vardag fram till ett dramatiskt slut. Som gång på gång korrigerar hennes handlingar, ja som också agerar som om hon vore de Vigan. Under läsningen måste man tänka att L. verkligen är en konkret levande människa. Inte för en sekund ville jag veta något om att hon var ”en representant” för något, allra minst för ”läsarna” som romanen utmanar och leker med.

Baserad på en sann historia är en fantastiskt stark roman. Jag önskar att jag inte hade läst den, för då skulle jag kasta mig över och sluka den. Nu.