Kroppsrörelser med förhinder och dåliga undanflykter

Nutidens promenadrunda. Foto: Astrid Nydahl

Jag blir sakta en annan människa. En bättre? Knappast troligt. En sämre? Förmodligen inte. En annan däremot, det blir jag, just en annan, en annorlunda.

Fjärde veckan nu av rätt så tuff gymnastik för ben- och armmuskulatur. Varför har jag aldrig gjort detta tidigare? Varför tar man tag i sin fysiska kropp när det nästan är för sent? Det blir med nödvändighet många frågetecken här. Utropstecknen är slut. Jag talade med min sjukgymnast om saken idag och vi enades om att det är den ungdomliga odödligheten som spelar in. Långt upp i åren går man omkring med den, dumheternas dumhet, och låtsas som om man inte vet bättre.

En av mina Lissabonböcker, tyvärr slutsåld.

När jag började resa till Lissabon på 1980-talet hade jag redan svårt att bestiga backarna. Fötterna smärtade, men upp kom jag. När jag var i staden för sista gången, det är nitton år sedan nu, hade jag redan förvandlats till ett fysiskt monster, varken benen eller den övriga kroppen kunde mobilisera några sådana krafter. Det blev spårvagn eller taxi överallt. Och de 36 graderna tyngde mig så att jag med jämna mellanrum fick uppsöka den kyliga luften från fläktarna på hotellet. Det borde ha ringt många klockor då när jag var i fyrtioårsåldern, men det fanns en liten röst inom mig som ändå lyckades förneka behoven av något annat. Den rösten, i kombination med timmarna till bords med god mat och bästa tänkbara rödviner, hindrade mig att komma vidare. Jag njöt av fadons röster, jag lät kinderna smekas av Tejos milda vindar, ingenting var egentligen helt "på riktigt" utan mer beståndsdelar av en mycket efterlängtad dröm.

Bättre sent än aldrig. Så heter det. Frågan är om det är korrekt. Vi får se när vi går in i 2017 och jag kan summera erfarenheterna.