Omvärdering eller nedvärdering. V.S. Naipaul om olika sätt att se

Foto: Astrid Nydahl

V.S. Naipaul: A Writer´s People. Ways of looking and feeling (Picador, 2007)

Kan man omvärdera sin ungdoms läsningar utan att nedvärdera det man en gång tyckte sig ha förstått? Kan en geografisk förflyttning – en exil, ett utlandsboende – ändra perspektivet så radikalt att en och samma bok framstår som två olika? Omvärderingen kan fungera som en ny plattform för förståelsen av ett författarskap, och det är i detta ett större perspektiv möjliggörs.

Nobelpristagaren V.S. Naipaul försöker i sin essäsamling A Writer´s People. Ways of looking and feeling att förstå sitt tidiga vuxenlivs författare och sätta in läsningen av dem i olika perspektiv: dels den egna flytten till London från Trinidad, dels livets alla skeden från tjugoårsåldern fram till idag, då åldrandet kastar ett helt nytt ljus över de lästa texterna och deras upphovsmän, men också utifrån det framväxande egna skrivandet. Det fascinerande med denna essä i fem texter är att Naipaul, trots omvärderingar och kritiska analyser, får mig att fråga om han alltid kan förbli solidarisk med sin egen ungdom och med de läsningar som främjade hans utveckling till att bli en skrivande människa. Varje text, varje nytt författarskap, som av en händelse eller på rekommendation kom i hans väg tycks ha varit en pusselbit till det som skulle bli hans eget skrivande. Innebär det automatiskt att han måste vara lojal mot det?

Ankomsten till London förvandlade country manners till något annat som  fick växa och förvandlas i och av storstadens tumultuariska vardag. Kanske var det just här som insikten om att alla de andra också skrev, och den egna ambitionen att göra det, kunde sättas in i ett sammanhang? Naipaul säger att seendet, de skilda sätten att se, föds vid promenaderna i London, den nya platsen. Här blir kontrasterna så starka; uppväxten i Port of Spain kastar ljus över promenaderna i London, minnena och de starka intrycken ger honom känslan att aldrig kunna bli en skrivande människa , och detta i sig är hans första bok, aldrig skriven men fysiskt erfaren!  Just där och då kommer impulsen: att börja skriva för att förstå sig själv, ta reda på vem man är, samtidigt som man ser kontexten. För Naipaul är bakgrunden viktigast: den handlar om att leva på en liten ö präglad av immigration och därför också ”rasmässigt varierande” (racially varied). För Naipaul är hudfärg, slang, boplats, politisk konfrontation, handgripligt förtryck och konkreta frihetsvägar förutsättningarna för författarskapet. Därför kan ett otidsenligt begrepp som ”ras” bli giltigt för hans essä. Begreppet blir en del av förståelsen, en ram för berättelsen och dess givna förutsättning. Naipaul rör sig från Indien, där rötterna finns, över Trinidad dit de utvandrade förfäderna kom, till London där hela hans skrivande liv ska komma att utspela sig, och det är hela denna familjeförflyttning som också blir spegelbilden av hans läsningar: ”Hela livet har jag tvingats tänka på olika synsätt och hur de förändrar världens gestalt”.  

               

Naipauls berättelse börjar med upptäckten av en ung poet från grannön St. Lucia. Poetens första bok, ett tunt dikthäfte, har just publicerats på Barbados, året är 1949. Naipaul läser inte poesi. Det har språkliga skäl. Han kommer från en hindi-talande familj och engelskan är fortfarande ett språk han nalkas. Men han blir berörd av det han hör ryktas om den lilla boken. Han köper den inte, för lika lite som engelskan ännu är hans språk, är inköp av andra böcker än de som används för studierna något som tillhör familjens vanor. Boken heter 25 Poems och har skrivits av en man som senare skulle bli nobelpristagare: Derek Walcott. Först 1955 håller Naipaul den i sin hand, då han redan bott i England mer än fyra år. Boken är slarvigt gjord, den saknar varje ansats till grafisk finess, men Naipaul finner själva enkelheten ”verkningsfull” (impressive). Han blir överväldigad av vad han läser. Han arbetar på Caribbean Service hos BBC, där Henry Swanzy, redaktör och producent, sätter honom att ansvar veckomagasinet Caribbean Voices, kanalens litteraturprogram. Naipaul får inte bara en blygsam inkomst, han får också tillträde till BBC-arkivet där litteraturen öppnar sig för honom. Det är Swanzy som visar honom på Walcotts storhet. Det blir en chock för honom när en kollega antyder att Walcott skriver plagiat på Dylan Thomas – jag visste ju ingenting om samtida litteratur, säger Naipaul – men han behåller sin kärlek till de dikter av Walcott som han från första början tyckt om.

När han nu skriver om boken femtio år senare ser han mer än han var förmögen att göra 1955. Han inser att det finns en ”svart” romantik i den, och att  denna varit viktig i en propaganda där det substantiella varit föreställningen om ett slags ”ö-kultur”, som Naipaul menar är helt ny och utvecklad först under 1900-talet som ett resultat av brittiska resenärers rapporter om en soldränkt tillvaro. På 1920-talet hade hela solbads-konceptet fötts med havskryssningarna, vilket innebär att Walcotts och andras idé om en särskild ”ö-kultur” byggd på skönheten vid stränderna, var något som pådyvlades utifrån genom reselitteraturens, frimärkenas och affischernas förljugenhet. Dessförinnan hade dessa öar inte varit något annat än jättelika plantager där människor levde och arbetade som slavar. Naipauls hemstad Port of Spain hade varit något helt annat än en turistort. Sprickan i Walcotts författarskap blir synlig för honom: ”Jag tror inte att vi som barn i Trinidad kände att vi vandrade kring i en befriande skönhet, som Walcotts svarta barn; kanske kände vi tvärtom”. Walcotts första diktsamling beskriver en ö utan människor. Poeten är ensam i landskapet. Endast fjärran kan man ana några svarta barn och någon enstaka fiskare. Det är i detta sceneri Walcott skriver: ”Den dagen insåg man plötsligt att man var svart”. Inför detta protesterar Naipaul: ånej, det här är alldeles för oskuldsfullt, åren runt 1948, en tid för segregation och början av apartheid. Naipaul menar att Walcott här skapar ett slags ”svarthetens idé” och att den, i egenskap av ras-tänkande, kombinerat med religiösa föreställningar gör hans ö till en mytisk plats för Kristus att promenera på.

Här hamnade Walcott i en återvändsgränd; det gick inte längre att försöka tala om andliga värden i något som egentligen var plantager och långt ifrån ett ”hav av entusiasm” och en värld ”av kärlek som balanserar smärtan i svarthetens idé”. Walcott hamnade i en andlig tomhet och riskerade som andra från regionen att förstöras eller tystas av den. Men istället fann han en väg framåt med att skriva pjäser som egentligen hade sitt ursprung i äldre material, ”Shakespeare´s method” säger Naipaul, Dessa texter var falska, men de fungerade! Lyckan för Walcott var att hans nya medelklasspublik – själv anfäktad av tomhet utan att kunna definiera den – älskade detta, han mötte deras behov och lovsjöng själva tomheten, han gav den, säger Naipaul, ett slags ”intellektuell substans”. Slutsatsen är grym, men begriplig. När Naipaul läser sin ungdoms diktare med ett perspektiv på femtio år, kan han bara konstatera att Walcott fastnade i det som de andra flydde ifrån för att kunna skriva: den skönhet som låg förborgad i själva tomheten. Av detta skapade Walcott ett slags idealbild för människor som levde och läste mycket långt borta från öarna.