Pia Tafdrup: Lugten af sne

Pia Tafdrup. Pressbild av Isak Hoffmeyer, maj 2016.

Idag utkommer den danska poeten Pia Tafdrup med en ny diktsamling, Lugten af sne (Gyldendal). Den är den andra volymen i en serie verk som kretsar kring människans sinnen. Den första, Smagen af stål, utkom i september 2014 och hade smaken som centralt nav. Om den skrev jag bland annat:

”När det metalliska, som klang eller smak, kommer in i dikterna sker det som en påminnelse om dagar som är levda. De finns i strängens vibration, i själva tonerna, som slagen mot sten eller ’metallet dybt i jorden,/ det meridiane center’ och i krigen. Just det avsnitt som diktar kring krigen berör starkt i sin enkelhet och rättframma serie frågor och önskemål så smärtsamma att de nästan inte går att läsa (’Vask blodet væk, send små kister.’). Så gestaltar sig också våra liv."

När jag skrev dessa rader hade jag just kommit hem från sjukhuset där jag opererats. Jag anade inte att jag bara några veckor senare skulle ta emot budet om min yngste sons död. Plötsligt blev Tafdrups dikter viktiga på ett nytt och djupt personligt plan. Jag skrev i september 2014:

”Tafdrup säger senare i dikten att hon erfar alltings närvaro, och att det bakom hennes ögon finns ’själar från förr’ och att deras närvaro i viss mening är evig, som vi alla i dödens bottenlösa förlopp. Ändå är det den eviga närvarons motsats som präglar Tafdrups nya samling. Den berättar om förlusterna i våra liv. Kärleksförlusten. Den mellanmänskliga förlusten. Tiden då man i sitt vuxenliv erfar förlusten av föräldrar och generationskamrater. Och det är i meditationerna kring förlusten samlingen har sin styrka.”

Nu har jag läst uppföljaren Lugten af sne. Det är i lika hög grad en bok om de allra mest grundläggande villkoren för våra liv. Och för vår död. ”Verden består af en sum af fakta,/ ikke alle forklarlige” heter det i en av dikterna. Hennes perspektiv är både det utåtriktade, det som vill världens närvaro i orden, och det inåtriktade, det som är den ensamma eller tvåsamma människans erfarenhet av dofter/lukter. Som i dikten Duftblind: ”Min næse mod din hals/ og brystkasse, jeg indsnusede/ din duft som en hund/ pløjer sin snude gennem efterårsløvet (…) Uden parfumen dufter min hud/ igen af mig, og digtene,/ jeg skriver, må gerne lugte af hud,/ for af alle tænkelige liv foretrækker jeg dette.”

Dessa ord känns igen i flera av bokens dikter. Hur luktar man själv? Det är en tanke de flesta människor slagits av. Men kan vi besvara den? Tafdrup talar om den bortglömda doften i en dikt som utspelar sig på tåget över bron från Köpenhamn till Malmö. De hundar man får upp doftspåren med där är utbildade att hitta droger som någon försöker smuggla.

En dikt handlar om vad p-piller gör med kvinnans doft. Den heter Forført af Gregory Pincus. Namnet leder tankarna till något helgon men är i själva verket ett produktnamn uppkallat efter forskaren Gregory Pincus. Diktens inledningsrader kan bara citeras i sin helhet: ”Dopet af års brug af p-piller og som følge heraf/ med stærkt forstyrrede sanser lod jeg mig/ halvt bedøvet og med slumrende sjæl/ kysse av en mand, hvis lugt var en anden,/ end jeg siden registrerede, syrlig.”

Här ser vi spår av det som alltid utmärker Pia Tafdrups diktning: en sensualitet som inte sällan vetter mot det rent fysiska, hudens dofter, hud mot hud som utlöser något annat, allt det som hon redan inledningsvis i dikten Nysne (nysnö) beskriver så vackert om den gemensamma närvaron, beröringen: ”sådan gør vi himlen så stor/ at den dufter af det første morgenskær.”

Samlingen rymmer också två dikter som berör de islamistiska terrorattentaten i Paris och Köpenhamn. Efter massakrerna mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris kan man bara instämma i den känsla hon vill förmedla: ”Jeg skal igen forsøge at trække vejret roligt/  på et kontinent, hvor blod flyder/ efter byger af kugler, og psykiske sår/ har sat sig i sjælen, trække vejret/ i det frit bevægelige kaos, hvor had/ undertiden giver sig ud for at være en omfavnelse.” 

Det är sannerligen inte lätt att andas lugnt i ett sådant Europa. Och det är samma tema som avrundar dikten om när Köpenhamn drabbades av terrorn, den som riktade sig mot Lars Vilks och seminariet om yttrandefriheten, och mot den judiska synagogan; det är svårt också att återfinna förtroendet för andra i den situationen och ändå, om vi andas lugnt, som fria människor kanske det kan gå. ”endnu er verden åben” skriver Tafdrup med ett uttryck av trotsigt hopp.

*

Björn Kohlström på Bernur skriver också om boken idag.