Siri Hustvedt: Leva, tänka, titta

Siri Hustvedt. Pressfoto Norstedts förlag, Marion Ettlinger.

Siri Hustvedts nya bok Leva, tänka, titta utkommer idag.

”Jag har upplevt dimmor och grå punkter som gör det svårt att se det jag har framför mig, kusliga hål i synfältet, en upplevelse av att jag har ett tungt moln inne i huvudet.” (Hustvedt)

Jag har egentligen aldrig dragits till Siri Hustvedts skönlitterära författarskap. Däremot är jag väldigt förtjust i hennes facklitterära böcker, som tidigare Den skakande kvinnan och den nu aktuella Leva, titta, tänka (Norstedts, översättning av Ulla Roseen), som är en rik essäsamling med mycket personliga infallsvinklar på de olika ämnena. Det jag omedelbart klamrar mig fast vid i dessa texter – det finns starka, personliga skäl till det – är de texter som behandlar migrän, hallucination, sömnproblem. Här blir Hustvedt som allra bäst. Jag tror att det är så ”enkelt” som att hon här utgår från sitt eget liv som migraineur, och därför blir också hennes avslutande konstessäer så starka. Aldrig privat men mycket personliga. Hustvedt är inte en författare som gömmer sig bakom text, tvärtom föds den i henne som en nödvändighet. Att formulera de egna mardrömmarna är att konkret och förnuftigt hantera dem.

I ett gripande avsnitt skriver hon om det hon kallar ”migränspöken”. De är egentligen högst påtagliga figurer som har med hallucinationer att göra. Men varifrån kommer dessa ”småfolk” frågar Hustvedt sig och svarar: ”Innehållet i hallucinationer måste säkerligen vara såväl personligt som kulturellt”.

I bokens andra del, den som heter Tänka, inleder hon med den mycket intressanta essän Den verkliga berättelsen. Här resonerar hon om den skönlitterära kontra självbiografiska texten. Här säger hon varför inte ens självbiografin är helt pålitligt, som ”sanning” betraktad eftersom ”att minnas är inte samma sak som att inhämta originalfakta som lagrats i hjärnans ’hårddisk’. Det vi erinrar oss är sista versionen av ett givet minne.”

Jag vill också gärna peka på en fascinerande text i den tredje och avslutande delen, Titta, som heter Anteckningar om seendet. Här inleder hon en avdelning som till stor del består av texter om konst och konstnärer. I texten jag syftar på, den består av 33 anteckningar, säger hon bland annat: ”När vi berövats synen hittar vi på synbilder. Att se är också att skapa.” Man skulle, om man hårddrar det, kunna hävda att all litteratur är resultatet av sådana processer.