Lone Frank: Lystens pioner

Lone Frank. Pressbild från Gyldendals förlag, Köpenhamn

Lone Frank: Lystens pioner. Historien om manden der satte strøm til sindet og viste vej til fremtiden (Gyldendal)

Hur ser vetenskapsjournalistik ut? Den finns förvisso också i stora, svenska dagstidningar, men jag går helst till Lone Frank på Weekendavisen för att läsa den, när den är som bäst. Lone Frank har dessutom utgivit några högintressanta böcker, två av dem finns översatta till svenska. Hennes nyutkomna bok, Lystens pioner, utgår ifrån en amerikansk psykiatriker, Robert Heath (1915 – 1999), en pionjär i sitt yrke, men han blev också så kontroversiell att hans namn närmast suddades ut. 

Redan på 1950-talet började Heath experimentera med elektroder i hjärnan. Han menade i en epok av Freud-baserad psykiatri (psykoanalysen inte minst) att dessa sjukdomar i själva verket var defekter på hjärnan. När Heath avled, han var då 84 år gammal, kunde man i en nekrolog läsa att han som professor varit chef för både neurologi och psykiatri vid Tulane University. Man nämner också att han var pionjär i forskningen kring schizofreni och att han samarbetade med CIA i konkreta projekt. 

Lone Frank pekar på ett paradoxalt faktum, och just detta har varit drivkraften för henne i arbetet med boken, nämligen att Heath själv har raderats från historien samtidigt som hans teknik, den han var först att prova, börjar etablera sig på allvar. Frank nämner som exempel hjärn-pacemaker för behandling av Parkinsonsjuka. Runt 100.000 patienter har idag sådan inopererad.

Jag läser Franks böcker med särskilt stort intresse eftersom min yngste son led av tinninglobsepilepsi. Han lämnade oss för drygt ett år sedan, då han inte kunde uthärda att leva med de svåra anfallen. Han hade genomgått ett par stora operationer på neurokirurgen i Lund, helt utan positiva effekter. Just epilepsin finns, vid sidan av sjukdomar som Parkinson, anorexi, hetsätning, schizofreni, i fältet för den forskning och behandlingspraxis som Heath forskade kring. 

Hur bär sig då Lone Frank åt för att komma pionjären nära? Hon är en resande vetenskapsjournalist, så det är en självklarhet för henne att försöka hitta nu levande människor som kan berätta. Det gäller både kollegor till Heath och patienter, men också människor som på ett eller annat sätt utvecklat den biologiska psykiatrin. Hennes intervjuer är alltid spännande att läsa, och när hon får träffa pionjärens son, Robert Heath Jr., blir det så hett att hon rentav får tillgång till filmer som gjordes när patienterna opererades och skildrar hur deras beteenden radikalt förändras av de inopererade elektroderna.

”Kan man uddrive voldelige dæmoner og kvæle ustyrlige impulser med en elektronisk chip i nakken?” Frank ställer den frågan i berättelsen om David Merrick som redan 17 år gammal blev patient hos Heath. Han betecknades som en ytterst svår patient, hans våldsamhet drabbade allt och alla. Det som sedan händer med honom är av så stor betydelse att det mer än övertygar om vad den biologiska psykiatrin är mäktig. Och Lone Frank har dessutom en unik förmåga att skildra sådana skeenden så att de blir riktiga bladvändare. Berättelsen blir sannerligen inte sämre av att hon dessutom får träffa en åldrande David Merrick på en institution utanför New Orleans!

Vill man förstå denna forsknings grunder och utveckling är Lone Franks bok en självklarhet. Också för en amatör – om än med tragiska erfarenheter av behandlingar som misslyckats – är det en bok som inger stora förhoppningar inför framtiden. Dessutom tycker jag att hon på ett vackert sätt återger Heath en plats i historien.

***

Jag har tidigare här i bloggen berört hennes författarskap :

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2015/02/lone-franks-vackra-gener-om-dna-och.html

och

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2015/02/lone-frank-neurorevolutionen-fri-tanke.html

Olof Palme och årsdagsskäl att fly medierna

Foto 28 februari: Astrid Nydahl

Vissa dagar är ägnade flykten. Av nödvändighet. Östersjön låg idag nästan spegelblank. En flygande holländare av okänd nationalitet låg för ankar långt ut. Diset lyfte henne mot den gråblå himlen.

Överallt i den mediala världen talade man om mordet på Olof Palme. Partiets gråterskor blandades med dess reformatorer. Jag kunde bara se en som seriöst diskuterade Palme som ideolog och det var gamle finansministern Kjell-Olof Feldt som i DN menade att han skulle ha varit mycket upprörd över tillståndet i riket. 

Foto 28 februari: Astrid Nydahl

Det som i trettio år har gnagt i det före detta folkhemmet är ju ändå det faktum att mordet och mördaren ännu är en gåta. Den som påstår att pundare Pettersson utförde mordet - av oklara skäl - gör det väldigt lätt för sig. Det innebär inte att jag är lagd för konspirationer, men allt för mycket pekar i annan riktning. Det blir kanske till sist Leif GW som löser gåtan.

Nu har jag redan sagt för mycket. Egentligen ville jag ingenting alls säga. Jag ville bara med bildernas hjälp påminna mig själv om varför jag vandrade där ute vid vattnet idag. Tystnad rådde. Svanarna låg stilla, guppande som i väntan. Inte en människa hördes tala om Palme. 

Om höjd belöning för att döda Salman Rushdie och varför Lars Vilks måste gömma sig med livvakter. En påminnelse om sakernas tillstånd

Lars Vilks, februari 2016. Foto: Astrid Nydahl

Den islamistiska regimen i Iran har höjt belöningen för den som dödar Salman Rushdie. Dödsdomen, fatwan, är nu 27 år gammal men man ska inte bortse ifrån dess konkreta och symboliska kraft. Satansverserna kommer att hänga som ett dödande svärd över Rushdies huvud. En ”förbrytelse” mot islam blir aldrig benådad.

Så är det också för Lars Vilks. Hoten mot hans liv är många och för ett år sedan, på kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn, var det nära att attentatsmannen lyckades. Istället dödades en gäst på föreläsningen, filmaren Finn Nørgaard, och senare på kvällen också Dan Uzan som stod vakt utanför synagogan.

Direkt efter attentaten skrev Per Gudmundson:

”Attentatet i Köpenhamn är den fjärde allvarliga attacken mot Lars Vilks. I oktober 2009 i USA greps Colleen LaRose, alias Jihad Jane, som tillsammans med en rad personer på Irland planerade att mörda Vilks. I maj 2010 försökte två bröder från Landskrona elda upp Vilks hus. I september 2011 greps fyra unga män med knivar i Göteborg när de försökte söka upp Vilks på ett konstevenemang vid Röda sten. Lars Vilks har sedan 2007 ett pris på sitt huvud, sedan Islamiska Staten i Iraks dåvarande ledare Omar al-Baghdadi lovade att rikligt belöna en eventuell mördare – och ännu mer om Vilks slaktas som ett lamm (dvs får halsen avskuren). Vilks har även – året efter – pekats ut som måltavla av al-Qaida-ideologen Anwar al-Awlaqi i talet The Dust Will Never Settle Down. Al-Qaida på Arabiska Halvön har i sin tidskrift Inspire återkommande haft Lars Vilks på en dödslista.”

Vad är det principiellt viktiga i dessa terrorangrepp och dödsdomar? Det senaste året har vi sett spektakulära islamistiska attentat, både i Europa och andra kontinenter. De har det gemensamt att de riktar sig mot ”de otrogna” – det betyder i praktiken att alla människor som inte delar islamisternas tro och övertygelse är presumtiva offer. Men fatworna mot Rushdie och Vilks utgör en särskilt kategori: de är konstnärer verksamma i västerländska demokratier och de har båda med yttrande- och tryckfrihetens instrument formulerat sig på ett för islamisterna kränkande sätt. Vi ser här alltså hela den problematik som också präglar den så kallade ”mångkulturen”. Å  ena sidan har vi alla de dagliga särkraven – det kan gälla livsmedel och badhus, det kan gälla ”respekt” och etniska enklaver – och å andra sidan effekten av en islamistisk världsbild. Denna världsbild – i själva verket en ideologi – är produkten av Koranens anda och bokstav, och av den allt snabbare radikaliseringsprocessen bland unga muslimer. Denna process pågår parallellt i arabvärldens muslimska nationer och i Västerlandet.

Det principiellt viktiga blir som jag ser det att utan minsta kompromiss försvara den typ av frihet vi sedan länge formulerat. Om vi kompromissar – till exempel genom att tillåta sharia-domstolar eller utöva självcensur om vi tror att någon blir ”kränkt” – bidrar vi själv till det öppna samhällets undergång.

Lars Vilks liv har dramatiskt förändrats efter terrorn i Köpenhamn. Han tvingades lämna sitt hem och lever idag på hemlig ort bevakad av livvakter. Om vi hjälps åt att solidariskt tala för Vilks frihet kan vi i alla fall i viss mån hålla kvar medvetenheten om vad islamismen ställer till med. Det finns tre sajter där man kan följa Vilks, den första är förstås hans egen alltid läsvärda hemsida. Sedan finns den danska Lars Vilks-kommittén, och deras Facebooksida.

Sverige bliver aldrig et ”folkhem” igen - Mikael Jalving intervjuar mig

"En svensk forfatter tager bestik af Malmø før og nu og konkluderer, at byen på den anden side af Øresund udgør selve frontlinjen i et civilisatorisk sammenbrud." Ja, så lyder ingressen till Mikael Jalvings intervju med mig i dagens Jyllands-Posten. Jalving har gjort intervjun med anledning av min Malmöbok. Hans artikel börjar så här:

”Et barn er født på Sevedsplan” hedder den svenske forfatter Thomas Nydahls erindringsbog fra Malmø, hvor han kom til verden i 1952 og boede i 30 år. Det er en personlig, men også politisk rejse tilbage til et barndomsland, der er helt og aldeles forsvundet. Sådan går det jo med barndommen, men i tilfældet Sverige er der tale om en social og etnisk omkalfatring af et land og en kultur, der fandtes for blot 30 år siden. Forandringen foregår stadig, for øjnene af os, accentueret af multikulturalisme, folkevandring og de perforerede nationalgrænser i Vesteuropa.

Migrationsindustrins svarta ekonomi

Foto: Astrid Nydahl

Idag kan man iAftonbladet läsa om ett nytt sorgligt kapitel i konkursboet:

"Migrationsverket har sedan i höstas febrilt letat efter nya asylboenden i Sverige. Nyligen stod det klart att myndigheten är i färd med att skriva kontrakt för att göra kryssningsfartyget Ocean Gala till boende. Kryssningsfartyget ska kunna hysa 1 790 personer och levereras av företaget US Shipmanager LLC, som drivs av norrmännen Espen och Kjell Tandberg. Tandbergs har sedan mitten av 1990-talet varit kända i fartygs- och kryssningsbranschen. De har bland annat satsat på flytande kasinon i USA och försökt etablera en linje mellan Mexiko och USA. I början av 2000-talet skapade Tandberg och deras bolag Empress Cruise Lines rubriker i Norge efter en uppmärksammad fartygsskandal. Det hela rörde skeppet Mayan Empress, som användes som säkerhet för banklån på flera miljoner. Enligt uppgift till Aftonbladet handlade det totalt om lån på 80 miljoner norska kronor som togs i svenska Nordbanken, numera Nordea."

Så ser den ut, migrationsindustrin. Den rör sig allt längre ut i de trakter där det inte längre dras någon gräns mellan vita och svarta affärer. På samma sätt som de skrupelfria flyktingsmugglarna med sina sjunkande skutor lurar människor och ibland tar deras liv, tar nu den svenska myndigheten ett stort steg på samma håll. Genom att anlita detta bedragarföretag säger man i princip att de ekonomiska gränserna är borta. Eftersom de har en skuld på 80 miljoner till Nordea och satsat på flytande kasinon kan man utan överdrift säga att migrationsindustrins verksamhet handlar om spel och dobbel, långt ut i den svarta ekonomins vatten. Och då återstår bara den kanske viktigaste frågan: vem betalar när konkursen är ett faktum?