Här sitter en som dömdes till fängelse för att han hade fräckheten att vara oförskämt poet. Joseph Brodsky hette han. |
USA:s president slutar sina tal med "God bless America". Otänkbart i Frankrike. Gud är privat eller inte alls. Femte republikens författning 1958: "Republiken varken erkänner, avlönar eller understödjer någon religion." Den sekulära staten är den religiösa frihetens garanti.
Den frihet som låter Charlie Hebdo publicera sina karikatyrer är samma frihet som tillåter muslimer att öppet uttrycka sina åsikter. "Det är en grundläggande skillnad mellan friheten att vara oförskämd och rasism, antisemitism, förintelseförnekande", påpekar premiärminister Manuel Valls.
De fria andarnas debatt, kritik och skärmytslingar imponerar mer än vanligt i attentatens spår. Franska intellektuella tröttnar inte på att analysera och filosofera; böcker och essäer strömmar till bokhandeln. Enbart om IS finns med ens ett tjugotal studier. Friheten att söka kunskap - bortom propaganda och totalitära ridåer - förefaller starkare än någonsin.
Så kan man förstås se på
saken. Men det Wästberg skriver har en väsentlig hake, och den finns i citaten
från Manuel Valls. Jag ställer frågan: vem ska avgöra vad som är oförskämt? Vem avgör vad som är rasism? Är
det inte precis den sortens definitioner som göder islamismen?
I många år nu har islams förespråkare, i Frankrike som i Sverige, hävdat att varje form av kritisk synpunkt på profeten och Koranen per definition är hädelse och kränkning, det vill säga i högsta grad en oförskämdhet. Och rasister har alla vi kallats som kritiserat, analyserat och/eller angripit islam (på samma sätt som vi i vår ungdom stod för en grundläggande kritik mot den kristna kyrkan, inget nytt under himlen med andra ord).
Vore det inte bättre att rakt på sak, utan förbehåll och ursäkter hävda yttrandefrihetens principer, och i så fall också stå emot dem som hävdar att det vi sekulära sagt eller skrivit har skett i just den andan, utan minsta hänsyn till imamer eller andra mörkermän, inklusive de mordiska. Det som högtidligt kallas för "den fria åsiktsbildningen" är sannerligen ingen självklart så länge de mordiska gudsmännen ges tolkningsföreträde.
I många år nu har islams förespråkare, i Frankrike som i Sverige, hävdat att varje form av kritisk synpunkt på profeten och Koranen per definition är hädelse och kränkning, det vill säga i högsta grad en oförskämdhet. Och rasister har alla vi kallats som kritiserat, analyserat och/eller angripit islam (på samma sätt som vi i vår ungdom stod för en grundläggande kritik mot den kristna kyrkan, inget nytt under himlen med andra ord).
Vore det inte bättre att rakt på sak, utan förbehåll och ursäkter hävda yttrandefrihetens principer, och i så fall också stå emot dem som hävdar att det vi sekulära sagt eller skrivit har skett i just den andan, utan minsta hänsyn till imamer eller andra mörkermän, inklusive de mordiska. Det som högtidligt kallas för "den fria åsiktsbildningen" är sannerligen ingen självklart så länge de mordiska gudsmännen ges tolkningsföreträde.
För mången ter sig Frankrikes förbud mot förintelseförnekelse som en motsägelse till bekännelsen om yttrandefrihet. Och förvisso har det kommit att utgöra ett prejudikat, som gett landet ett förbud mot att även förneka Turkiets holocaust i Armenien 1915. I Turkiet är det som bekant tvärtom: att inte förneka detta folkmord är straffbart. Med andra ord har den historiska debatten blivit en fråga för politiker - inte historiker och gemene man.
SvaraRaderaI Storbritannien har labour länge försökt återinföra hädelseförbud. Gissa varför! Vad kan det bero på?
Många är vi som haft en "immigration moment", händelsen som förde upp invandringen på vår privata dagordning.
För min del var det en artikel i DN i slutet på 90-talet om hur brittiska bokförlag inte längre vågade ge ut islamkritiska böcker - inte ens knastertorra akademiska utan någon kommersiell potential.
För min del är yttrandefriheten helig och oproblematisk. Varför inte tillåta människor att göra bort sig offentligt? Varför skapa en undervegetation av rykten och halvsanningar som i sig kan bli en politisk kraft?
Det bästa exemplet på sann yttrandefrihet var när en judisk advokat från American Civil Liberties Union försvarade amerikanska nynazisters rätt att marschera genom judiska Skokie utanför Chicago.
Ty varje inskränkning av yttrandefriheten är ett sluttande plan. Varje dom ett prejudikat.
För att travestera Martin Niemöllers berömda dikta: "Först tog de förintelseförnekarna, men jag sa inget, för jag var ingen förintelseförnekare. . ." Etcetera.
Kan bara instämma Cello Jr.
SvaraRaderaEngelsk skolramsa:
Sticks and stones may break my bones,
but calling me names can do no harm.
Ungefär så går den ramsa man nyttjade för att trösta mobbade barn.
Den i mitt tycke formidabla Judge Judy Scheindlin kan använda sig av den när hon skäller ut bilister som inte tålt ett finger i trafiken utan tvunget måste ut ur fordonet för att slåss.
Tänk om våra lagstiftare och debattörer kunde applicera lite sunt förnuft på den här aspekten av yttrandefriheten de också.
Lars-Erik Eriksson