London, december 2015. Befrielse och naturlig avskärmning

Camden Town, dec. 2015. Foto: Astrid Nydahl

Man promenerar inte där alldeles självklart. Man måste ha ett motiv. Jag hade ett motiv. Det var kanske starkare än på länge. Motivet föddes redan i september 2015. Min Malmöbok var klar, jag skulle bara se den tryckt och utskickad. 

Det som sedan väntade var julen. Jag har ingenting emot julen som högtid. Tvärtom tycker jag att den är vacker och jag förbinder den med värme, gemenskap, fina texter och ljuvlig musik. Men det finns något annat som har med inköp, presenter och förväntningar att göra. Den aspekten har jag känt vämjelse inför sedan tidiga tonår i Malmö. Mitt motiv var alltså att komma bort från den.

Komma bort från alla de svenska erbjudandena, rabatterna, möjligheterna, lockelserna, förförelserna, lögnerna och bedrägerierna - kalla det vad man vill, men allt kan sammanfattas i ordet konsumism, det vill säga vad tingeltangelmakarna vill pådyvla oss varje stor helg. 

Och jag kom bort. Jag bröt igenom hindervallen redan i bilen som skjutsade till Malmö. Den korta vägen med tåget in till Köpenhamn förde mig in i det jag kallade motiv. På hotellrummet var det tyst. Två timmar på ett enkelt hak med middag och vin, sedan bara sömn. 

Dagen därpå lyfte planet från Kastrup för att landa ett par timmar senare i London. Allt gick också där planenligt. Heathrow Express tog oss till Paddington och därifrån en taxi till det Malaysisk-ägda hotellet. Sedan följde första kvällen i rask takt. Middag på det italienska hak vi suttit så många gånger förr, på den gamla tiden. Vad återstod efter det? Astrid gick till stationen och laddade busskorten, utan sådana står man som ett fån vid hållplatserna. Jag själv behövde bara bunkra på Sainsbury´s och låsa dörren om mig på rummet. I kassarna bar jag hem vitt vin, cheddarost, bröd, yoghurt, mineralvatten och kaffe. 

Det var den 22 december och dagar av musik väntade. Höjdpunkten var förstås Classic Christmas Carols i Royal Albert Hall på lillejulafton, men så mycket mer fanns kvar. För att nå musiken, om vi inte i undantagsfall tog taxi till en avlägsen konsertsal, fick jag vandra, varje dag och varje kväll vandra, utmed Queensway. 

Jag hade köpt en bra stödkäpp på Boot´s och den hjälpte mig fram, och trots smärtan i fötter, knän och rygg, tyckte jag att det gick hyfsat bra. Det var egentligen mest regnen som irriterade mig. Men varje natt gick det att sova med öppet fönster. Engelsk december kan vara väldigt generös. Böckerna köpte jag in på julafton. Bara tre stycken. Men tre jag verkligen ville ha med mig hem. Jag bläddrade, ströläste lite här och var, men den dagliga läsningen gjorde jag i de tidningar som hotellfoajén erbjöd oss ta med till rummet. Det var The Times som tedde sig mest civiliserad av dem, men inte heller den anrika tidningen är mycket att ha numera. Mest tjafs, skvaller och annonser. De fina böckerna sparade jag för resten av vintern här hemma. 

Bayswater i regn. Foto: Astrid Nydahl

En natt släppte taxin av oss helt fel. Vi irrade runt efter hotellet och sökte hjälp på en pub vi aldrig sett förut. Där inne satt en stor irländare, whisky- och ölstinn, som tilltalade mig Santa och bad mig betala hans nästa öl. Vi enades om att vi var hedningar och han förbannade horkarlen Henrik VIII - som slog sönder möjligheten till ett enat katolskt Europa. En fråga hade han dock: Var Luther också horkarl? Väl hemma på rummet kunde proceduren upprepas: ett långt och helande skumbad i ett kar av den gamla sorten, sådant som saknas hemma, sedan upphällning av bedövande goda drycker och så lite nyheter på BBC före sänggåendet. Ja, att vandra upp och ner längs den trivsamma gatan skänkte någon form av befrielse. Jag slapp sannerligen inte jul- och rea-hysterin, men jag slapp den svenska variant som är så förknippad med egna förpliktelser, jag kunde skratta åt den, vifta bort den, håna den, och sedan vända mig inåt, oavsett om jag satt på pub eller låg i karbad. Så var det därför att det måste vara så.