Nu brinner det igen i Paris, närmare bestämt i förorten Saint-Denis där en stor anti-terrorinsats pågår. Sprängningar och skottlossningar förstås. Och gripanden av islamistiska självmordsterrorister.
Jag rekommenderar
er därför att läsa denna artikel om Gilles Kepels bok Saint-Denis.
Berättelsen om en Parisförort (Atlantis, översättning av Kristina
Ekelund) som jag tidigare publicerat och alltså här repriserar.
”Vid sekelskiftet koncentrerades alltså en rad
nationella och transnationella muslimska organisationer till Saint-Denis.
Som en följd av den
unga generationens allt större efterfrågan på islam befann sig plötsligt flera
av dessa organisationer på frammarsch och tvingades då lämna de alltför trånga
lokalerna i Paris för att hitta mindre kostsamma lokaler i någon närliggande förort
med bra kommunikationer och motorvägsnät.
Det var alltså så
som de före detta kungarnas, franska revolutionens och arbetarklassens stad
blev fransk islams Mekka. Denna symboltyngda plats fick en ny dimension inom en
religiös sfär, som var oväntad men inte desto mindre en del av de sociologiska
förändringarna i området.” (Gilles
Kepel, ur Saint-Denis)
Hur ska svensk
opinion och debatt alls flytta fram sin positioner i frågor som rör muslimsk
invandring och islam som religion och politisk rörelse? Med tanke på vad som
hänt i riksdagen den senaste veckan (obs: detta skrevs i december 2014, med idag
välkänt resultat) undrar jag om det på kort sikt ens blir möjligt, eftersom
varje sådant försök stämplas som ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”xenofobi”.
Till skillnad från i Sverige finns det på kontinenten ett antal verkliga
kännare på området, och när dessa introduceras på svenska borde det i alla fall
ges en möjlighet till seriös diskussion. All debatt kan rimligen inte för
alltid vara styrd av SvT, morgon- och kvällspressens kultur- och ledarsidor och
det intellektuella segment som är knutet till Svenska kyrkans ideologiska
tankesmedjor.
När nu Gilles
Kepels studie Saint-Denis finns på svenska så ges det ett
utomordentligt tillfälle till förkovran. Det är just kunskap han erbjuder, och
han gör det utifrån sina analytiska instrument, som består av såväl
sociologiska, politiska som religiösa, filosofiska aspekter. Den franska förort
– en hel stad i själva verket – som ligger till grund för hans arbete är en
sådan plats på jorden där radikal islam – islamism i vår tid då religionens
anhängare i hög grad anammat dess politiska ideologi – idag härskar oemotsagd,
och därmed kan man också dra slutsatser kring vad som sker när delar av den
arabiska befolkningen slår ner sina bopålar i ett västerländskt land. Det som
slår mig gång på gång under läsningen är att Kepels studie lika väl hade kunnat
handla om brittiska, tyska och för all del svenska förorter.
Kepel visar hur
processen sett ut sedan de algeriska – då franskt algeriska! –
invandrarna kom till Paris. De var per definition franska medborgare och deras
paristillvaro tycktes vara allt annat än socialt sprängstoff. Franska
arbetsplatser, också en stor fabrik som Renault, lärde sig, inte minst av blida
imamer, att nöjda muslimer också var samarbetsvilliga människor, varför man
t.ex. började inrätta bönerum på fabrikerna.
Det som skett i vår
tid är däremot en radikal islamisering. De kringresande predikanterna har fått
gehör för sina budskap. Halalnäringen har blivit en mångmiljardindustri och kan
tämligen konfliktfritt tapetsera städer med sina reklambudskap om ”lyckliga
djur” som halalslaktas. "Blida" har ersatts av militanta och ofta
också hatiska imamer som öppet manar till krig mot de länder de är bosatta i.
Det
som en gång var "farsornas islam" i förorten har utvecklats allt mer
mot underkastelse-ideologi och fanatism. I salafismens spår vill man leva
utanför ”de otrognas krets”, där också marken anses besudlad av kuffern.
Det är så oerhört märkligt att vi aldrig kan dra slutsatser från tidigare händelser och utveckling. När jag arbetade som terapeut var satsen: "När något fungerar, gör genast mer av det. När något inte fungerar, gör inte om det" ledord som fungerade. Och det fungerade.
SvaraRaderaKrig i Europa. 2015. Vi sitter i soffan och försöker bringa reda i ett förvirrat nyhetsflöde. Jag ska snart åka och hämta på fritids. Mitt modershjärta värker. /N.N.
SvaraRadera