Reaktioner på mitt författarskap

Foto: Astrid Nydahl

Det är märkligt att ge ut självbiografiskt präglade böcker. Inte själva boken i sig, utan reaktionerna på utgivningen. Det finns två reaktioner som oftast förekommer. Den första är: "Du är inte rädd för någonting. Hur vågar du lämna ut dig själv på det sättet?" och den andra är: "Att du skriver så rakt på sak om politiskt känsliga ämnen, är du inte rädd att bli stämplad och utfrusen?".

Jag har i många år haft anledning att fundera på båda typerna av reaktion. 1988 gav jag ut en berättelse i romanform, Förbannade tystnad, på förlaget Interculture i Stockholm. Jag var, kanske för första gången i mitt skrivande liv, väldigt stolt över en bok jag skrivit och publicerat. Trots att jag hämtat inspiration ur mitt eget liv, bland annat om det där vilohemmet för barn som jag också skriver om i min nya bok, försökte jag betrakta den som en fiktiv berättelse. Ända till jag såg min pappa i Sydsvenskan, intervjuad för att han blivit "kränkt" av boken. Då förstod jag hur stoffet kom att uppfattas i min egen familj. Sedan dess har jag skrivit och publicerat herrans många böcker och jag har aldrig väjt för det djupt personliga. Om jag gjort det skulle det inte ha funnits någonting av intresse kvar i böckerna. 


Det politiskt känsliga då? Rör mig verkligen inte i ryggen. Jag har kallats mycket i mitt liv. Från 1970-talets "stalinist" och "kommunist", över 1980-talets "sionist" respektive "arabvän" (jodå, båda två samtidigt av olika läger för att jag då var en blåögd anhängare av tvåstatslösningen, vilket jag framhöll i båda mina böcker i ämnet, först Intifada, rapport från ett palestinskt uppror, 1988, och sedan Världens jude, 1991), fram till det senaste årtiondets "islamofob", "rasist" och "högerextremist", sedan jag utgav böcker som Kulturen vid stupet, Sextio år senare och Medborgaren, moskén och makten, samt Black Country under åren 2011 - 2014. När jag nu denna senhöst utgav Ett barn är fött på Sevedsplan var jag förberedd på allt. Ändå har ingenting hänt i de tidningar, dit jag skickade boken.

Någon enstaka recension kanske jag får, och då räknar jag kallt med att något tas fram för att placera mig i giftskåpet. Det spelar ingen som helst roll när man själv vet var man står. "Vad skulle det tjäna till att skriva utan motstånd?" Den frågan fick jag för snart 30 år sedan av Alvar Alsterdal som också gav mig ett gott råd från sin Londontillvaro: "Fortsätt med din uphill-fight!". En tredje reaktion som jag får ibland, fast betydligt mer sällan, är att jag är alldeles för pessimistisk och svartsynt. Det är en sak jag inte kan ändra på. För varje dag jag lever i den här världen förstärks istället dessa känslor. Vad skulle man vara optimistisk inför? Det förstår jag verkligen inte. Men min hållning står aldrig i motsättning till den glädje och mening jag försöker ge mina barnbarn, inte minst när vi träffas och gör saker tillsammans.

Nå, dessa rader för att förklara hur jag reagerat hittills. Vad som kommer sedan vet man ju inte, och tur är det. 

För övrigt anser jag att man bör läsa det stora reportaget om och med Lars Vilks i Dagens Nyheter. Det är helg och tid lär det finnas för denna långläsning.