Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth

Foto: Astrid Nydahl

Om kommunisten Egon Erwin Kisch var ”den rasande reportern”, är Joseph Roth ”den elake, fulle men briljante reportern”. Det var så han beskrev sig själv. Men i så fall var hans elakhet motsatsen till illvilja. Den elake står utanför – det gjorde Roth aldrig med sina kvicka utfall mot fördomar och förutfattade meningar. (Leif Zern i DN 19 maj 2010).

Jag har just läst Anders Björnssons idébiografi över Joseph Roth (Dialogos förlag). Citatet ovan tog jag från en DN-recension av Judar på vandring, därför att det nästan ser ut som en sammanfattning av Björnssons infallsrika och mycket spännande bok om både författaren Roth, hans journalistik och författaren, samt hans liv och tid. Nog förstår man, ett antal gånger utspritt i texten, att Roth inte bara var en drinkare utan en alkoholist formligen besatt av spriten (även om han till en vän bedyrade att han ”bara dricker vin”).

Jag ska inte här fördjupa mig i biografiska fakta om Roth, däremot gärna visa på några av de passager som gör Björnssons bok så bra.

Björnsson pekar på tidsepokens betydelse. Det var en nationalismernas tid. Den gjorde till exempel Fredrik Böök till sionist därför att han tycks ha menat att det i Europa inte finns någon plats för judarna, han ser tidens allianser som ett sätt att "medverka till en judisk kolonisering av Palestina". Joseph Roth själv var däremot främmande för "det imperiella, för en övernationell riksidé" och Björnsson understryker att erfarenheten av första världskriget kom att prägla hela Roths tänkande och författarskap. 

Det är det judiska kärnlandet Galizien som blir jord och luft för en människa som kände sig främmande både inför den i väst präglade tidsandan av "uppblåst modernitet utan nämnvärda förtjänster" och den "anglosaxiskt-amerikanska civilisationens framfart", vilken han förargade sig över med en retorik "som låg nära den nationalsocialistiska propagandan" säger Björnsson.

Nå, juden Roth lät sig först bländas av Hitler. Juden Roth var stark motståndare till den nationalism som kallades sionism. "Roths antisionism är en protest, inte minst mot den obevekliga moderniteten," skriver Björnsson. När jag läser dessa intressanta passager så påminner jag hela tiden mig själv om att vi befinner oss i tiden före den stora katastrof som Hitlerregimens ansträngningar att helt ta död på den europeiska judenheten innebar, och före det israeliska statsbyggets faktiska existens. Efter 1945 kunde man naturligtvis se med helt andra ögon på sionismens utmaningar och möjligheter. Som nationalism var den förvisso densamma, men att bara begränsa den till en teoretisk/filosofisk sfär måste ha tett sig mycket svårare. Däremot menar jag att modernitetskritiken, inte sällan formulerad under 1900-talets första hälft, inte bara har kvar sin giltighet utan att den i ännu högre grad behöver lyftas fram idag. Vi lever bokstavligt talat i (post-) modernitetens sönderslitande och destruktiva storm mot allt som andas tradition, arv och kultur. 

Det som är viktigt för oss idag, är att konstatera att vi i Roth har en av den centraleuropeiska traditionens allra största författare/essäister/journalister. För att konstatera det behöver man inte tänka på urgamla idéer, ideologier eller politiska skolor. Och det slår mig att det var i västra Ukraina han växte upp, detta Ukraina som åter blir en frontlinje mellan stora militära och politiska krafter. Ett träsk omgav hans födelsestad Brody. Också det kan man kanske tolka symboliskt.

Roth beskrivs sedan ur en rad olika infallsvinklar. Hans författarskap diskuteras och analyseras. Och kanske bäst av allt: andra halvan av Björnssons bok innehåller texter av Roth. Man kan bekanta sig med detta urval för att se vem han var.

Man bör läsa Björnsson för att få en bra ingång till Roth. Och sedan går man till Roths egna böcker. En stor upplevelse ligger då framför en.

För information följer här två recensionsutdrag. Texterna finns i sin helhet här i bloggen, klicka på respektive titel för att komma dit.

*

Om Judar på vandring (Atlantis, översättning av Bo Isenberg) skrev jag:

”Philip Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

*

Om Kejsarbysten och andra noveller (Atlantis, i översättning av Anders Björnsson) skrev jag:

Joseph Roth (1894-1939) var en författare av den sort som inte lämnar läsaren förrän han ”talat” färdigt. Att börja läsa en novell av honom innebär alltid att man – jag i alla fall – måste läsa ut den innan jag lägger boken åt sidan.  Jag betraktar det som ett kvalitetsmärke. Roth håller läsaren fast vid texten, berättelsen, språket. Han har humor, han kan överraska och han berättar om människor som i ett eller annat avseende är fascinerande att lära känna en smula.

Nå, Anders Björnsson som gjort ett fint urval, översatt det lysande därtill, skriver i sin inledning att Roth var ”mellanformatets mästare”. Roth föddes i ”utkanten av det Habsburgska imperiet” i en stad som hette Brody och låg ”någon mil från den rysk-österrikiska gränsen”. I novellerna är det dessa miljöer man möter. I provinsen Galizien levde på den tiden ett judiskt folk, och bara i Brody var två tredjedelar av befolkningen judisk. Björnsson hävdar att Roth var en politisk idiot, men att ”varje mening han skrivit visar att han ägde en djup människokännedom och att han var en äkta humanist”.