Richard Sakwa: Frontlinje Ukraina

Foto: Astrid Nydahl

Ändå sedan Majdan har jag letat efter information som inte är partsinlagor. Jag har inte sett något skäl att ge stöd åt de berättelser som Moskva, Washington eller EU skickat ut med jämna mellanrum, ändå erkänner jag för mig själv att jag haft en bestämd uppfattning som kanske inte alltid stämt med det faktiska skeendets logik. Och jag har mer än en gång blivit påmind om att det jag sett på BBC:s och CNN:s nyhetssändningar inte bara varit neutrala bilder, utan delar av berättelser vi antingen skulle förkasta eller älska. Också lögner kan ju bildsättas med till synes "neutrala" filmupptagningar. Om vi till exempel ser ett större antal människor skjutas till döds i en demonstration riktad mot en regering drar vi snabbt slutsatsen att skotten kommer från landets väpnade styrkor. Det kanske vi borde ha väntat med?

Den bok som Karneval förlag publicerat av professorn i rysk och europeisk politisk historia, Richard Sakwa, är nog den första bok som inte är just en partsinlaga utan en saklig och mycket initierad berättelse om de faktiska händelseförloppen som finns tillgänglig på svenska. Lurar man sig själv om man säger så? Nej, jag tror inte det. Sakwas bok, Frontlinje Ukraina. Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen, (Karneval förlag, översättning av Christer Lundgren) har en ton och en saklighet som naturligtvis inger förtroende. Inte bara det. Författaren tecknar en historisk bakgrund, mer än nödvändigt i den nuvarande krisen, som ger mig en känsla av att jag en smula bättre begriper varför det gått som det gått och varför fredliga demonstrationer övergick i rent militära handlingar.

Kan man, vid läsningen av denna bok, framöver dra slutsatsen att europeiska politiker agerat klokt och föredömligt? Nej, inte alls. Det finns exempel på så många tokiga handlingar att de, tillsammans med fakta om politiska spelplaner och uppfångade samtal mellan högdjuren, gör det fullt rimligt att dra slutsatsen att Ukraina åter blivit en geopolitisk läckerbit för politiker som hellre ser till de möjliga vinsterna än till Europas fred och stabilitet. Känslan av att de leker med oss, att de ser oss som spelbrickor i något som ännu inte är möjligt att helt förstå, förstärks av Sakwas bok. Man kan bara vara tacksam för att den nu finns på svenska, och ingen kan skylla på bristande kunskap längre, eftersom den ju är tillgängligt och väldigt lätt att få tag i.

För detaljinformationer om boken kan man med fördel läsa The Guardian, Aftonbladet och Peter Hitchens blogg.

Förlaget Karneval har på sin hemsida publicerat några utdrag ur boken, och jag lägger här in ett av dem:

År 2014 gjorde sig Europas historia åter påmind på ett mycket obehagligt sätt. Med krisen i Ukraina återkom inte bara hotet om krig, utan krigets verklighet, 100 år efter en konflikt som man talat om som det krig som skulle göra slut på alla krig. Stormakterna radade upp sig på linje i en tsunami av propaganda till vilken många av de mindre staterna också gav sitt bidrag. Detta år var det också 75 år sedan utbrottet av andra världskriget, som vållade Central- och Östeuropa sådan förödelse, och 25 år sedan Berlinmurens fall och det därpå följande slutet på det kalla kriget som hade åtföljts av förväntningar om ett enat och fritt Europa. Dessa förhoppningar krossades 2014 och Europa står nu inför en ny tid av splittring och konfrontation. Den ukrainska krisen var den omedelbara anledningen, men den återspeglade bara djupare motsättningar i det postkommunistiska utvecklingsmönstret efter 1989.

Grunden för den ukrainska konflikten har varit latent under minst två decennier. Den lades av det kalla krigets asymmetriska slut, där den ena sidan deklarerade seger medan den andra verkligen inte var beredd att ­”acceptera nederlaget”.

Till skillnad från Tyskland och Japan, som 1945 erkände att de hade begått fel och tog nederlaget som utgångspunkt för sin förvandling till västliga liberala demokratier, har Ryssland inte på minsta sätt ansett sig som en besegrad makt. Detta hindrade inte de påstådda segrarna efter det kalla kriget från att tro att den sovjetiska kollapsen rättfärdigade inte bara de institutioner som hade skapats för att föra kampen utan också, och framför allt, den ideologi i vars namn den hade utkämpats. Detta gav upphov till triumferande tal om ”historiens slut”, vilket i praktiken ­ersatte en ideologi med en annan, nämligen tron på den liberala ­demokratins och det ”europeiska alternativets” obevekliga framåtskridande. Marxistisk historicism ersattes av liberal historicism, tron att historiens ­telos – syfte – var möjligt att förstå.

Därmed ansågs alla som gjorde motstånd (i det ryska fallet inte så mycket mot idéerna som mot sättet att påtvingas dem) inte bara ha fel, utan på något sätt vara i grunden onda, och utrymmet stängdes för pragmatisk debatt, diplomati eller ens vanligt förnuft. Detta bidrar till att förklara hur Europa 2014 återigen har kommit i centrum för internationella konflikter. Idag fungerar Ukraina som Balkan gjorde 1914, med många inhemska konflikter som går i varandra och förstärks och internationaliseras då externa aktörer förvärrar landets inre motsättningar.