Inför den kommande hösten

Foto: Astrid Nydahl

Det går obevekligt mot höst nu. I nästan hela mitt vuxna liv har jag tyckt att hösten är den bästa årstiden. Nu kommer jag varje år att frukta den därför att jag måste passera min sons dödsdag, den 10 oktober, och ändå mentalt hålla mig stående upprätt. Jag fruktar den redan. Hösten är annars de där regnen som smattrar mot takkupan, mörkret som redan på eftermiddagen gör husets färger mer dämpade, och som sedan leder oss fram till de långa, svarta kvällarna och nätterna av läsande och skrivande. Filmerna är också höstens - och vinterns - stora glädje.

Jag har varit på kontroll av min diabetes och fick en hel lista med positiva besked. Att vara alkoholfri och äta utan en massa snabba kolhydrater ger omedelbar utdelning. Mitt månadssocker låg på samma blygsamma nivå som hos en frisk människa och allt annat såg bra ut. Jag gick därifrån i duggregnet och satte mig på en uteservering för en kopp kaffe.

Livet är en ständig pendel mellan mörker och ljus, tyngd och lätthet. Denna sensommar står jag vid porten till hösten och räds minsta tecken på mörker och tyngd.