Första maj och framtidens tystnad

Foto: Astrid Nydahl

Miguel Torga skrev i sin dagbok 1952 (ur Inre frihet i svensk översättning av Arne Lundgren):

"Hur anspråkslös en författare än är, måste han eller hon lägga sten vid sten med sådan ärlighet, ödmjukhet och förhoppning, att detta bygge kan motstå en erosion genom århundraden. Därför måste hörseln mera vara riktad mot framtidens tystnad än mot samtidens applåder."

Man kunde säga, att denna inställning gör det omöjligt för en författare att ansluta sig till ”en sak”, ett parti eller en rörelse. Förr eller senare skulle han smickras till döds av samtidens applåder. Oavsett om han valt ”rätt” eller ”fel” sida i det drama samtiden är, skulle han, i en illusion om en bättre eller vackrare värld, sluta söka framtidens tystnad.

Torga skrev också (och kom ihåg att han levde i en sträng diktatur):

”Ännu ett manifest. Nu har vi hållit på i fyrtio år att skänka polisen våra autografer."

Det är sådana ord jag tar fram och läser denna första maj. När de röda fanorna smattrar bland socialdemokrater, kommunister och socialister av fjorton olika schatteringar är det hög tid att låsa om sig - eller ta sig långt ut i sådana landskap där man redan kan ana framtidens tystnad.