Om ungdomskärleken i Malmö

Rådhuset vid Stortorget i Malmö, 1960-tal

Eva fyllde mina tankar. Varje minut och varje dag. Så till den milda grad att jag aldrig cyklade ute på gatan när jag skulle hem efter skolan, utan alltid tog vägen in om hennes gård. Över Lorensborgstorget, förbi tandkliniken och utmed hennes hus, innan jag svängde ut till höger på Hallingsgatan igen. Om jag så bara fick se henne gå där var jag nöjd och kunde fortsätta hemåt.

Det var så mina ritualer såg ut. Under skoltiden lovarna med cykeln efter avslutad dag, och efter skoltiden stunderna – timmarna – nedanför hennes fönster ute på trottoaren som gick parallellt med Lorensborgsgatan.

Det närmaste jag kom Eva kan sammanfattas i två händelser: Polisutställningen på Rådhuset 1969 och discodansen vid Triangeln, i den lilla gränden där biografen Spegeln låg och det också fanns ett källardiskotek (i samma lokal som sedan i många år hyste en kinesisk restaurang).

Discodansen kom först. Det måste ha varit när jag gick i nionde klass, det år jag var femton och i juni skulle fylla sexton. Då vakade jag i timmar på en tvättinrättning vid Kronborgsvägen, i väntan på att hon skulle komma promenerande med sin kompis Irene på väg hem till Lorensborg. Det gjorde hon också. Men dessförinnan hade jag bjudit upp henne och dansat två gånger i källaren. Min lycka var då gränslös. 

Polisutställningen ägde rum då jag stod i begrepp att flytta hemifrån. Det var i mars 1968.  Jag var tillsammans med min bästa vän Claës, vi stod utanför hans lägenhetsport på Dammfrivägen då vi på andra sidan gatan fick se Eva och Irene komma gående i riktning mot centrum. Jag kallade på henne, de stannade, vi sprang över gatan och gjorde dem sällskap. Vi gick genom hela Malmö centrum, planlöst, bara för att få vara nära Eva, förbi Triangeln, upp för Södra Förstadsgatan till Södertull och Gustaf Adolfs torg, vidare upp längs Södergatan till Stortorget. Utanför Rådhuset stannade vi och jag frågade om jag fick bjuda dem på Polisutställningen. Det var en grotesk stund. Vad skulle vi där inne att göra?

Jag visste ju varför. Det var ett sätt att förhala avskedet som gjorde att vi gick runt där inne och tittade på bilder av våldsoffer och läste statistik över kriminaliteten. Men ingenting av det stannade kvar i minnet. Bara doften av Eva, hennes kläder, hur hon betedde sig den kvällen. 

Hur jag ibland fick en stark känsla av att hon tyckte detta var pinsamt och att hon helst hade velat att jag inte fanns där, och så de plötsliga, korta men mycket intensiva ögonblick då jag kände hennes närvaro i mig, som om bara hon och jag existerade och att allt annat – utställningen, människorna, husen utanför, rummet och tiden i sin helhet – bara var en illusion som vi kunde bortse ifrån och jag minns att min dröm inte var att ”få henne”, den hade jag sedan länge förträngt, utan att bara för en natt få hålla om henne, få vila nära henne, vara hud mot hud som en bekräftelse på att denna min livslånga kärlek hade varit äkta och sann. Jag trodde mig med en sådan natt kunna släppa taget och aldrig mer tänka på henne. Det var en fåfäng dröm.