.jpg) |
| Mitt Japan, mitt Tyskland, brevväxling mellan Günter Grass och Kenzaburo Oe som jag utgav som ett extranummer av tidskriften Ariel 1995. |
En framvällande prosa så tung att en blyklump skulle ha varit lätt vid en jämförelse.
Som dundrande debattör kunde han träffa mitt i prick. När han angrep eller förkastade politiska beslut av sitt eget socialdemokratiska parti blev han, som en Böll eller senare en Walraff, en moralisk rikslikare. Hans ord kunde påverka en hel nation. Eller inte alls. Som när han bönade och bad om att DDR skulle få fortleva - reformerat, men ändå.
Kanske uppskattade jag den sidan av honom mest av alla. Han var en människa på gott och ont. Han kunde ha så skriande fel som vi alla. Eller ibland så rätt att vi andra bara tackade honom.
Jag ska inte gå in på enskildheter - det är så lätt att man förlorar sig i en gammal och oviktig debatt - utan bara påminna mig själv om när jag 1995 på mitt förlag Studiekamraten gav ut hans brevväxling med Kenzaburo Oe: Mitt Japan, mitt Tyskland i översättning av Per Landin och med förord av Wilhelm Agrell. Den lilla trycksaken var jag mäkta stolt över. Två Nobelpristagare diskuterade en av vår samtids stora och viktiga frågor, den som hängde ihop med nazismen och fascismen, med folkmorden och med förintelsen. Jag hade önskat att det fanns fler kvar att skicka ut i landet.
Låt mig bara här visa några ord ur brevväxlingen, ord som Grass formulerat:
"Segrarmakternas formulering lydde 'villkorslös kapitulation' och avsåg främst det militära området. Men det var inte bara ett från första början kriminellt krig som tog slut, utan även det i Tyskland planerade och genomförda folkmordet på judar och zigenare avbröts. Ett stort antal koncentrationsläger - från Auschwitz till Bergen-Belsen - visade skräckväldets omfattning, och min fasa - jag var 17 år då - och min skam sitter i ännu idag, kan inte mildras eller stillas av någonting."
Minns inte längre sammanhanget, men personerna som talade med varandra var i alla fall helt säkert Grass och Böll. I mycket intog de liknande positioner, men den här scenen talar sitt tydliga språk om deras olika erfarenheter när det gäller härkomsten. Böll från Köln, Grass från Danzig. Efter kriget var Köln fortfarande Tyskland, men Danzig var det inte alls. En gång uppstod en ordväxlingmellan de två författarna om denna skillnad och Grass lät sannolikt oavsiktligt känslorna ta överhanden. Han sa till Böll att Danzig inte alls finns längre och att detta smärtar honom, Langfuhr finns inte, den och den andra stadsdelen finns inte och den som inte har förlorat ett Danzig eller ett Langfuhr kan inte förstå den som har det.
SvaraRaderaTack Bodil, det var mycket intressant. Det ligger så mycket smärta i den förlust han beskriver.
SvaraRadera