Ljus och mörker, misströstan och förhoppningar

Vid Rinkaby onsdag 25/2. På motsatt sida ligger det gamla militära skjutfältet som vi alltid passerar på väg till havet. En dag som denna är det ljuset som plötsligt spelar i landskapet. Solen tittar fram efter en lång tids grånad och instängdhet. Det är stilla, ljust och tyst. Foto: Astrid Nydahl

Jag befinner mig i den mellanperiod som tillåter både lättja och arbete. Korrekturet till den nya boken har kommit. I all hast ändrades titeln till Antecknat i krigstid. Den ger en annan och ödmjukare ton åt de annars så hårda krigs-orden. Korrekturet ska läsas av två personer den här gången. Korrekturfel i tryckta böcker är något av det värsta jag vet. I mina senaste böcker har det finns kanske två-tre sådana fel och redan det är för många. Inte ens de stora bokförlagen Bonniers och Norstedts förmår idag korrekturläsa sina böcker och det är pinsamt att se. Jag har denna vinter kanske läst ett dussin böcker från dessa förlag och korrekturfelen var många i alla.

Lättjan är för mig vandringarna vid havet. Jag kan ju vandra nu igen, sedan jag fick protes i höger knä. Vänsterknäet smärtar förstås, det gör också höger höft. Det är lång väg kvar till full hälsa, men som det är nu kan jag röra mig utan kryckor. En helt annan operation väntar dock i slutet av mars. Livet ser numera ut som ett enda långt läkarbesök. Det är förstås trist. Men jag får så fin vård att det ibland nästan är en glädje att vara i händerna på vårdpersonalen.

Det händer tråkiga saker i efterdyningarna av Tobbes död. Sådant som jag inte kunnat föreställa mig skulle hända. Ibland misströstar jag. Uppgivenheten och tårarna följer mig in i nattsömnen. Men det kan också vända i tacksamhet och glädje över det jag har i livet. Det finns några centrala vänskaper och ett antal barn och barnbarn som höjer mig, precis som nu solljuset gjorde vid Rinkabyfältet. Inget kanonmuller, bara ljus och tystnad.