Livsljuden och lyckan i tystnaden

Foto: Astrid Nydahl

"Och så var det tystnaden, upplevelsen av tystnaden som har ett samband med ensamheten. Jag kände mig annorlunda för jag älskade tystnaden. Jag älskade att vistas i den. Det var som ett slott. Ingen kunde komma in dit. Det var en plats som jag hade valt. Som tillhörde mig. Det var platsen där min röst hördes också.” (Nina Bouraoui, från Enstörig, svensk översättning av Maria Björkman)

Vad är det med ljuden som omger oss? Har ni tänkt på att det i varje modernt "storköp" finns ett bakgrundsljud som kommer från fläkt- och ventilationssystemet? Inte alla hör det, jag misstänker att det är en väldigt hög frekvens. Men om man inte hör detta ljud så hör man desto bättre musiktapeten, den som ska stimulera oss till att handla mer. Och i köerna till kassorna mullrar tv-skärmarna med dagens avslutande ljudvägg.

Vad är det med dessa ljud? Jag vet att ljuden var en starkt bidragande orsak till flykten från Malmö 1982. De mullrande och dunkande basgångarna från grannarnas stereoanläggningar var värst. Jag kunde aldrig förlika mig med dem. Men inte heller mer än tjugo år senare när jag fick en kennel till granne, där tjugotalet hundar skällde oupphörligen.

Jag tror jag vet vad problemet är. De ljud man inte själv valt både distraherar och stressar. Det kan vara förklaringen till att jag själv valt så ljudfria miljöer som möjligt. Sedan ett dussin år lever jag i ett hus där förvisso både bilar och bussar passerar, men här finns inga hårdrockande grannhus, inga kennelutskällningar, ingen muzak och inga moderna ventilationsanordningar (huset har det som på mäklarspråk brukar kallas "självdrag").

Ja, man ska ha valt platsen själv. Och man ska känna att den tillhör en och att man själv tillhör den.