Foto: Astrid Nydahl |
Jag har alltsedan Brodsky fällde de berömda orden anslutit mig till dem. Jag har gjort det därför att jag identifierat begreppet "demokrati" med de grundläggande och viktigaste fenomenen: yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet. Dessa frihetsbegrepp är själva livsluften i ett öppet samhälle där medborgarna inte bara vågar men också förutsätts granska, ha synpunkter på och kritisera makten, oavsett var den finns. Med makten menar jag alla de institutioner i det öppna samhället som styr medborgarnas liv i en viss riktning. Den makten finns inte bara i lokala församlingar och i nationens riksdag utan också i medierna och offentligheten.
Den grundläggande frågan jag ställer mig idag är denna: kan Sverige betraktas som en demokrati? Jag blir allt mindre säker på det. Visst kan man formalisera begreppet och säga att Sverige i jämförelse med de naket och brutalt tillämpade diktaturerna och despotierna är en demokrati. Vi lever trots allt i ett land där vi inte nödvändigtvis fängslas för det vi sagt, tänkt eller skrivit (ja, jag är fullt medveten om undantagen i modern tid). Jag skriver varje dag utan fruktan. Jag läser varje dag utan fruktan. Jag diskuterar och ventilerar åsikter som är långt ifrån mittfåran. Men jag har inte ens tänkt tanken att en polisbil skulle rulla in vid huset och att jag skulle föras bort. Och om jag gjorde det skulle jag fortfarande kunna räkna med en offentlig försvarare och möjlighet att kommunicera i en domstol.
Men det finns en faktor som bekymrar mer än någon annan. Det är den mediala makten, lierad med den politiska. När decemberöverenskommelsen träffades slöt hela etablissemanget upp, på tidningarnas kultur- och ledarsidor ropades det hurra, och i landets politiska hydra, den sjuhövdade, var man överens om att lägga locket på och omöjliggöra en opposition fram till 2022. Är inte detta något oerhört? Kan man tala om demokrati under sådana förhållanden?
Inte sällan ser man begreppet "demokratur" användas om Sverige. I mina ögon blir det bara en förlegad lek med ord. Orwells dystopi 1984 är, liksom Bradburys Fahrenheit 451 och Boyes Kallocain sedan länge överspelade kapitel. Den totalitära staten kommer i vår tid inte att ikläda sig brun uniform eller bära hammaren och skäran på rockslaget. Jag tror att diskussionen skulle må bra av konkretion. Låt oss se på de olika händelser som är oroväckande ur demokratiskt perspektiv. Låt oss fundera minst två varv till på innebörden av den lamslagna riksdagen och omöjligheten att där diskutera på ett sätt som kan leda till andra beslut än de som hydran redan bakom stängda dörrar avtalat. Dystopin behövs inte så länge den samtida politiken pekar i ytterst negativ riktning.
Jag tycker dessutom illa om ordet "demokratur" för att termen i sig är misslyckad. Den innehåller inte något led som verkligen är kopplat till "diktatur"men väl ett som är kopplat till "demokrati". Ändelsen "-ur" finns i ord som struktur, legislatur, kultur, natur och tusen andra och betyder egentligen bara att något har med något att göra.
SvaraRaderaOfta innebär användningen av ordet en bagatellisering av förtryck i ett land.