Att uthärda, att förstå, att också avstå...

Utsikt från Fårabäck till Åhus. Foto: A.N.

"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Jag lever solitärt en tid. Det kräver något helt annat, något jag nästan hade tappat bort på vägen. Det kräver av mig att utstå ledan. Det kräver tålamod. Det kräver ett försök att invänta nattsömnen som inte vill komma. Allt för mycket av den inre friden har rörts upp, slitits i stycken, slagits omkull som högt gräs av lien. Att förlora ett barn är att förlora en av de viktigaste bitarna av det som kan kallas "jag", nämligen det arv som barnet representerar för varje förälder.

Jag försöker maskera mina plågor och min oro.

Det som för tre månader sedan väckte instinkterna till liv - eftersom vi stod öga mot öga med döden - klingar inte av, men vi förstår av andra människor att det för de flesta är glömt, borta. Allt, bokstavligt talat allt, återgår till ordningen. Blicken måste ånyo höjas och se ut över den värld som är dygnet-runt-blodbad.

Skulle jag håna de lidande? Det vore det sista. Är det några människor utanför min familje- och vänkrets jag vill dela öde med så är det de män och kvinnor som redan ligger i rännstenen eller som befinner sig på flykt undan såväl goda som onda vapen. Det som borde uppröra allra mest är de skrupelfria gangsters som ägnar sig åt flykting- d.v.s. människosmuggling, som tjänar miljoner på att placera människor ombord på fartyg som saknar de flesta chanser att nå en hamn, eller som tar bra betalt för att i bagageluckor, containrar och på andra sätt få nordafrikaner, araber och asiater att nå till de förlovade länderna i Europa. Vi har sett många exempel den gångna månaden, och varje exempel borde utlösa en flod av vrede. Det gör de inte här hos oss. Här skäller människor på kommunalpolitiker och myndigheter, därför att de står i den fria, medialt infekterade luften, medan flyktingindustrins alla gangsters gömmer sig från allt ljus.

Men hån är en sak, nykter analys en annan. Det sker så mycket inför öppen ridå som skulle kräva ständig bokutgivning. Böckerna skulle analysera och kritisera, de skulle riva slöjorna från våra ögon. En och annan sådan bok ges det ut. Men i vårt eget arma land får vi nöja oss med propagandaskrifter. De upphetsade partibildningarnas propaganda. Orden som vill få mig att skriva under namninsamlingar eller ansluta mig till den ena eller andra publikationen. Jag står kvar, betraktar det som sker med sedvanlig skepsis. Propaganda har vi ingen nytta av, den förklarar inte varför bränderna uppstår, den släcker inte bränderna eller bistår de brännskadade.

I en nation där den politiska klassens förenas av orimliga mål och ännu orimligare praktik och därtill tystar varje form av opposition ska vi inte ha några illusioner inför framtiden.

Att leva en solitär tid - bokstavligt talat helt ensam i hemmet - är att ta ett steg tillbaka och se vad som skiljer det ena från det andra.