Lära sig förakta döden

Tosteberga hamn, 14 december 2014. Foto: Astrid Nydahl

Döden är vår enda helt säkra gemensamma faktor. Den vandrar med oss från det ögonblick vi föds in i världen. Vi lever och ser hur människor dör runtom oss. De dör därför att det är just det människor gör. När döden kommer är den alltid för tidig. Ändå finns det varken "för tidigt" eller "för sent" i den verkliga världen. Cioran skriver någonstans att livet går ut på att lära sig hata döden. Att förakta den därför att själva levandet inte har plats för den.

Herbert Tingsten i Flyktförsök:

"Eugen Ionescu skriver i ett av sina memoarfragment att han vid sju års ålder fick klart för sig att döden väntar oss alla och att denna visshet sedan dess hindrat honom att känna lycka. I flera av Ionsescus tidigare skådespel är dödstanken ett inslag; döden är en skugga bakom handlingen och dialogen."

Och så citerar Tingsten några repliker ur en Ionsecu-pjäs, här i munnen på karaktären Den gamle:

"Livet är inget mirakel längre, utan en mardröm. Jag förstår inte hur du lyckats bevara miraklet så oförstört. För mig är varje ögonblick på samma gång för tungt och tomt. Allt är ohyggligt. Jag leds i min ångest."

Hur argumenterar man emot Den gamle? Jag finner det allt svårare. Ändå är livet, varje stund och varje dag, ett mirakel - ett jag inte bett om men förunnats. När helvetet härskar i mig ser jag det inte, men vid varje form av eftertanke vet jag att det förhåller sig så. Helvetet finns inbäddat i miraklet, alltid redo att svälja oss helt skamlöst.