Plötsligt stod han bara där ute på fältet. En kraftig, stark kropp, en explosion av liv, Skånes och Ålands landskapsdjur, kronhjorten. Astrid fick stopp på bilen och gick för att ta bilder. Då började han springa upp mot flocken av hindar som stod i skogsbrynet.
Vi hade just besökt en dödens boning och var på väg mot havet. Det gjorde så ont att sitta där i bilen och veta att allt som hänt sedan den 10 oktober var sant. Jag hade drömt på natten att allt varit ett missförstånd, att jag ringt min son och han hade sagt som det var, att han mådde bra och att allt ståhej byggt på felaktiga uppgifter. Men när vi stod under hans vinterkala äppleträd var det ju dödens tystnad som omgav oss. Tystnaden och det övergivna huset.
Jag kan fortfarande höra när den stora kronhjorten mullrar fram över fältet. Kraften i det språnget satte sig i magtrakten på mig. Där finns den kvar.
Uppdatering: Har just fått information från en som vet, det är en dovhjort Astrid fångat på bild. Låter texten ovan stå kvar - den får, som min informatör uttryckte det, utgöra en "poetisk sanning!Tack Ola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.