.jpg) |
| Landön. Foto: Astrid Nydahl |
Ingen som såg oss kunde ha tänkt att det var något konstigt alls. Vi hade tagit ut vilstolarna från bagaget i bilen och satt oss där vid havet som om sommaren var kvar än. En helt vanlig dag vid havet med kaffe och mackor. En helt vanlig dag efter att han dött. En dag i den förfärliga månaden efter att Tobbe lämnat oss. En sådan dag som jag fortfarande inte ser något slut på. En evighetslång dag som går ihop med andra dagar och får natten att te sig som en kort blund och förmiddagarna att bli uthärdliga bara vid havet. Jag hade öppnat bildörren åt vårt håll och vi lyssnade till den här stråkkvartetten medan sorgen upphävde tiden:
.jpg)
Det här inlägget är så vackert att det känns som om jag förstör det genom att kommentera. Men jag tar risken.
SvaraRaderaLivet utanför fortgår som vanligt, som om inget hade hänt. Det är smärtsamt. Havet är en tillflyktsort, så djupt och skrämmande, men ändå fridfullt. Gammalt, vist och till synes oändligt är det som en spegel av evigheten, som om det bar på svaren på våra gåtor.
Jag kommer att tänka på en dikt av Runeberg om livets och naturens förgänglighet och uppståndelse, och om naturen som fortsätter sitt lopp som om inget hade hänt:
"Lutad mot gärdet stod
gossen vid flickans arm,
såg över slagen äng:
»Sommarens tid har flytt,
blommorna vissnat re'n;
skön är din kind likväl,
rosor och liljor där
blomstra som förr ännu.»
Våren kom åter; då
stod han allena där!
Flickan var borta, -- låg
vissnad i jordens famn;
ängen var grön igen,
leende, blomsterrik."