|
Olseröd 9 november. Foto: Astrid Nydahl |
Besöket vid Tobbes grav i
Västra Vram under söndagen blev en fasansfull stund för mig. Nu hade alla hälsningar på kransar och blommor tagits bort, regnen hade fått mycket att börja processen mot mull, en av hans systrar hade hängt upp en gripande textad hälsning på namnskylten och när jag hade tänt ljus hos både Tobbe och Alfons bröt jag igenom vallen och grät som ett barn. Ja, jag grät som jag vet att barn - mina barn - grät när de var små, med tårarna rinnande. Det gick inte att vara kvar där, så vi fortsatte den långa och tunga vägen ut mot havet via
Degeberga och alla skogarna vid
Maltesholms slott (där vår kung skrämde livet ur folk som tonåring då han umgicks med den lokala överhetens unga på motorcykel). Spanade som alltid efter hjortarna, såg några få, och väl framme vid havet i
Olseröd öppnade sig ett rytande och kallt vatten. Ändå satte vi oss där med kaffet och mackorna och av mossan plockade vi med hem till de kommande adventsljusstakarna. Jag kan varken vid havet eller vid graven förstå att jag förlorat det viktigaste en människa kan bära med sig; ett barn som betytt så mycket och som varit en självklar del av min vardag, för alltid borta, för alltid tyst och undanglidande. Den inre synen finns kvar, hans röst kan jag höra också i drömmen, hans skratt och hans allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.