Zagajewski, världsundergångarna och barnbarn i knäet

Foto: Astrid Nydahl

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."


Så skrev Adam Zagajewski i Solidaritet och ensamhet 1986 (i Anders Bodegårds översättning). De orden har följt mig genom åren. Det fanns en tid när dessa världsundergångar var nära att krossa mig. Då ville jag varken se människor eller göra något alls, jag låste om mig, drog ner rullgardinerna och levde på eget bröd och Bachs cellosviter. Nej, det är ingen efterhandsromantik. Det var precis så. Jag fyllde huset med denna ensamma cello. Jag förtvivlade och var några gånger alldeles för nära stupet.

Så reagerar jag inte längre. Jag kan se giltigheten i Zagajewskis ord, trots all djävulskap som pågår anstränger människor sig att leva det vardagliga livet. Kanske är det åldern, men trots fysiska och psykiska problem kan jag känna den där omedelbara glädjen i att det doftar såpa eller att några barnbarn kommer på besök och sätter sig i mitt knä.

Israel och Gaza. Ukraina och Ryssland. Irak och Syrien. Jag bär all den döden med mig i varje ny dag. I mitt medvetande finns den där alltid. Men jag låter den inte krossa mig, inte just nu i alla fall. För första gången på mycket länge har jag fattat det radikala beslutet att tänka på min egen hälsa i första hand. Ja, kanske är det åldern, eller så är det bara insikten om att det är nödvändigt för att få leva några år till på den här märkliga planeten.