Nej, det finns inget val. Inte idag, inte på söndag.

Foto: Anders Johansson

I valet och kvalet. Nog hör man det gamla talesättet också i år. Men om det verkligen inte finns något val så finns det heller inga kval. För mig är saken klar, 14 september är en helt vanlig söndag utan val. Det finns inte någonting att välja i den tragikomiska skara som vill utgöra kommande mandatperiods politikerklass. De är hönster alltsammans, och detta hönster anstränger sig sedan många år till det yttersta för att sälja ut det som var Sveriges allmänna egendom och för att ytterligare befästa landets ställning som extremast bland de extrema. 

Det som raserats de senaste åtta åren kommer inte att återuppbyggas. Den som påstår det är i bästa fall en bedragare. Eller en socialdemokrat som tror att han har tillgång till ny räls, nya tågsystem, bostäder till alla behövande unga, lärare och klassrum, vårdhem och vårdare, sjukhus och sköterskor och allt annat som först naggats i kanterna och sedan förfallit. Landets infrastruktur fortsätter ju ner mot stupet! De som tågpendlar gråter sedan länge blod. Men de kommer säkert ändå att lydigt stå i kö för ett eller annat hönsterparti.

Det som berör oss alla i vardagen, från daghem och skola till sjukvård och åldringsvård, är i händerna på profitörer som inte känner någon gräns för sin penninghunger. Också de så kallade flyktingboendena är en del av dessa samvetslösa människors verksamhet. När sex personer bor i våningssängar på tolv kvadratmeter golvyta är det för att alla gästgivargårdar, semesteranläggningar, evakuerade ålderdomshem och andra byggnader tagit slut och bara de sista utrymmena köpts upp av "vårdföretag" som säger sig veta vad en krigsskadad syrier behöver.

Att Sverige idag är ett av två europeiska länder som tar emot nästan hela strömmen av förtvivlande, fördrivna och förslavade människor – inte sällan offer för den mordiska islamismen och det nya kalifatet – vet att de kan komma hit och att länder som Finland helst stänger dörren för att vårda det tusental de godtar. Flyktingprofitörerna blir allt rikare. De har i tyst samförstånd nått sin position. Skulle deras kunder dö drunkningsdöden är det bara collateral damage. I flyktingströmmen etablerar de sig, också och självklart i Sverige, de islamister som hotar varje öppet samhälle: al-shabab, al-Qaida, Islamiska staten, Muslimska Brödraskapet, Islamiska Jihad och allt vad de heter. Det är redan för sent att gallra eftersom ingen människa kan dömas ohörd - trots att risken är stor att han hörs mer än väl när bomberna utlöses. Redan för sent att se vem som är vem. 

På den globala scenen har politikerklassen i djupaste enighet anslutit sig till den USA-ledda alliansen. Skulle det leda till ett nytt europeiskt storkrig vet vi på ett ungefär vad vi har att vänta. Vi har ju redan sett hur alliansen beväpnat motståndarna till Saddam, Kaddafi och Assad - för att i nästa vända få de egna vapnen riktade mot sig. Efter oss syndafloden tycks vara Washingtonalliansens valspråk.

Cynismen sprider sig. Klassklyftorna ökar. De ekonomiska avgrunderna öppnar sig för hundratusentals människor samtidigt som en nygammal överklass vältrar sig i lyx och lättja. I pensionärslivet blir jag själv medveten om de nya villkoren. Det är inga glada dagar som väntar, men de är likväl välkomna eftersom jag slipper fjäska för någon obildad och lättjefull kulturredaktör. Den som tror på ”lösningar” vänder sig nu till sekter som i god NS-tradition jagar efter ”Juden!” - och efter dem kommer alltid konspiratörerna som tror sig ha sett ljuset. Men den som tror att framtiden är ”ljus” i etnisk och symbolisk mening håller redan djävulen i sin famn. 

Men finns det ingen som säger att kejsaren är naken? De som säger det finns både här och där, men skulle aldrig motivera mig att lägga en röstsedel. Jag saknar varje illusion om att "lösningar" - slutliga eller provisoriska - finns tillhanda. Jag kan nicka införstått när jag hör någon tala om kejsarens rosa rumpa men jag behåller tankarna för mig själv. I läsningen och skrivandet finns min röst. Den ger jag uttryck för ofta, både här och i böckerna. Men i valbåset kommer ingen att få in mig.

Den andra versionen av populism – inte etnisk men köns- eller klassformulerad – ger sina anhängare ett starkt godhetsrus som kanske varar en hel vecka efter valet. Kvar står landet, lätt gungande, på ett allt smalare bräde hopsnickrat av politikerklassen.

Nej, det finns inget val. Nej, det finns inga kval.