Gamla murar, nya murar, historiens parenteser

Det är idag ett föga omstritt faktum att Sovjetunionen var en av flera nationer som fällde nazismen och den tyska krigsmaskinen undan de fasor och den massdöd som kallas Andra världskriget. Därmed kom den totalitära kommunismen att framstå som något bättre än den totalitära nationalsocialismen.

Vad innebar den sovjetiska hegemonin över östra Tyskland och ett stort antal europeiska länder mellan 1945 och 1989? Kan man verkliga säga att Stalins röda armé befriade dessa länder? Var det inte i stället så att den ockuperade dem sedan de tyska styrkorna förintats eller drivits på flykten? Kan man i ljuset av detta förstå DDR:s och Sovjetunionens beslut att bygga Berlinmuren?

Sådana frågor granskas och analyseras i Frederick Taylors bok Berlinmuren (Forum, översättning av Ulf Gyllenhak). Taylors förra bok på svenska, om de allierades terrorbombningar av Dresden, var som jag ser det en av modern historieforsknings mer remarkabla skildringar. För första gången tyckte jag att jag förstod hur orimliga och felaktiga dessa bombräder var. Hitlertyskland var i praktiken redan besegrat och det var bara stadens civila som drabbades. Andra världskrigets skeende behöver skildrare som Taylor, och därför tog jag mig också an hans bok om Berlinmuren med nyfikenhet.

Frederick Taylor

Taylor inleder med en personlig betraktelse. Han har sett Berlin som barn och han kommer dit 1972 för att skriva på sin avhandling om den tyska extremhögern före första världskriget. Då fick han med egna ögon se den absurda muren och hur den gjorde livet surt för människor. Han säger att de kommunister som styrde DDR visade upp "en kombination av höga moraliska anspråk och lågsint förtryck" och att det kändes som en mycket bekant företeelse. Han hade sett den hos maffian och han jämför Ulbrichts och Honeckers diktatur med de sicilianska maffiabossarna, som försökte "övertyga sig själva om att det förtryck de utsatte folket för egentligen var för allas bästa". Det är en rolig och ovanlig infallsvinkel på det tyska preusseri som återuppstod i marxistisk förklädnad. Och den ger en god grund att stå på för beskrivningen av hela förloppet.

Taylor visar hur kalla kriget sakta äter upp det som hade varit en allians under kriget. Kennedys makttillträde 1961 förtydligar vad konflikten om Tyskland ska komma att handla om, då han i ett viktigt tv-tal till nationen för första gången använder begreppet Väst-Berlin. Därmed får också herrarna i Kreml bilden klar för sig: de kan med lätthet cementera makten över Öst-Berlin. Och det krigshot som sedan förmörkar horisonten handlar om, huruvida de två supermakterna ska "respektera" varandras maktsfär.

Det står länge och väger. Världen fruktar ett storkrig och Chrustjev säger att ett sådant bara kan ske med kärnvapen, och att civilisationen kan förintas av det. Kennedy blir då "USA:s siste president". Tydligare kunde inte hotet formuleras. Bakom kulisserna har DDR:s ledning, med självklart godkännande från Moskva, inlett planeringen för Operation Rose. I egenskap av Stasi-chef får Honecker i uppdrag att leda arbetet. Det går mot augusti 1961 och hela Väst-Berlin ska isoleras med en stängd gräns, inneslutet i DDR, utan kontakt med Västtyskland. Honeckers order till armén var kärnfull: "Ni vet vad ni ska göra! Sätt igång!". Det blir en makaber tillställning som inleds med soldater, stridsvagnshinder, betong, taggtråd och andra småhinder. All gatubelysning släcktes. Vaktposterna står med bara två meters mellanrum. De få människor som är ute på natten ser vad som sker men kan inte förstå vidden av det.

Man skulle kunna säga att resten är historia. Vi vet att muren byggdes och att den under hela DDR:s fortsatta existens förstärktes, och vi vet att människor dödades där. Vi vet att DDR och förbundsrepubliken började handla med människor över gränsen. Men, och det är det viktigaste: vi vet att muren slogs sönder och att det bara tog en kort stund för diktaturen att falla. Det om något är lärorikt. Och det inger ett visst hopp när jag tänker på andra murar som byggts och alltjämt byggs i världen.