Joseph Roth: Kejsarbysten och andra noveller

Wien då det begav sig.

Joseph Roth (1894-1939) var en författare av den sort som inte lämnar läsaren förrän han ”talat” färdigt. Att börja läsa en novell av honom innebär alltid att man – jag i alla fall – måste läsa ut den innan jag lägger boken åt sidan.  Jag betraktar det som ett kvalitetsmärke. Roth håller läsaren fast vid texten, berättelsen, språket. Han har humor, han kan överraska och han berättar om människor som i ett eller annat avseende är fascinerande att lära känna en smula.

Tidigare har jag här i bloggen skrivit om hans Judar på vandring (också den på Atlantis). Och jag har läst flera av hans verk, som t.ex. Job från 1931.

Nå, Anders Björnsson som gjort ett fint urval med Kejsarbysten, översatt det lysande därtill, skriver i sin inledning att Roth var ”mellanformatets mästare”. Roth föddes i ”utkanten av det Habsburgska imperiet” i en stad som hette Brody och låg ”någon mil från den rysk-österrikiska gränsen”. I novellerna är det dessa miljöer man möter. I provinsen Galizien levde på den tiden ett judiskt folk, och bara i Brody var två tredjedelar av befolkningen judisk. Björnsson hävdar att Roth var en politisk idiot, men att ”varje mening han skrivit visar att han ägde en djup människokännedom och att han var en äkta humanist”.

Låt mig berätta om tre av novellerna i Kejsarbysten. Inledningstexten heter Prakteleven och berättar om en pojkes liv från barndom fram till död. När jag läser den novellen tänker jag att det kunde vara vem som helst av oss, eftersom den i huvudsak berättar om människans fåfänga jakt på framgång, erkännande och status – allt detta som försvinner med sista andetaget och läggs i graven med den döde. Anton Wanzl är ensamvarg i skolan, håller sig undan de andra pojkarnas stim och knuffar. Han blir ordningsman på suspekta vägar. Han är ju ingen ”god människa”, snarare en lismare som vill visa en präktig yta, oavsett hur han uppnår det. Han var också som gymnasist ”prakteleven, mönstergossen, flitig, dygdig och sedesam” och när han så småningom tvingar sig själv till ”kärlek” gör han det genom att lägga beslag på Mizzi Schinagl i klädbutiken. Men han nöjer sig inte med det. Han har djärvare livsprojekt framför sig och de ska fullbordas på födelseplatsen, dit han återvänder för att bli rektor för skolan. Först i kistan vågar han skratta åt alltsammans!

Czernowitz

Novellen Barbara berättar om kvinnan som har för stor lägenhet och måste låta någon hyra ett av rummen. Människor kommer och går tills Peter Wendelin flyttar in för att stanna en längre tid. De två blir förstås förälskade, men hon inser att ett kärleksförhållande med denna man skulle skada hennes omsorg om barnet. Det anonyma barnet som gnyr sitt ”Mamma! Mamma!” i sömnen. När livet är på väg att rinna ut för henne tänker hon att det ”gått förlorat för henne” och att sonen Peter vakar över henne – barnet har nu ett namn och är en vuxen man – varför det bara är att skicka bud efter läkare och präst.

Titelnovellen Kejsarbysten avslutar boken och är den i särklass intressantaste. Den är aningen längre och uppdelad i sju avsnitt. I centrum står greve Franz Xaver Morstin, en av dubbelmonarkins förnäma män, ”ättling till en gammal polsk adelssläkt som (i förbigående sagt) härstammade från Italien och först under 1500-talet slog sig ned i Polen".

Novellen får för mig sin tyngd i det faktum att det gestaltar och diskuterar begrepp som nation och hembygd. Jag försöker föreställa mig situationen för Morstin. Han är medborgare i ett stor imperium. Han konfronteras så småningom med de nationella rörelser och känslor som föds i imperiet (och när jag läser ser jag så tydligt parallellen med vad som hände Jugoslavien där de folk som utgjorde den sydslaviska federation börja dra åt var sina håll och hävda en egen nationell identitet), han kan inte förlika sig med att så sker på den gamla monarkins territorium. ”Nationaliteten”, detta begrepp ser han som ”förstadiet till den bestialitet som vi idag upplever”. Överallt sker det, ”i Tarnopol, i Sarajevo, i Wien, i Brunn, i Prag, i Czernowitz, i Oderburg, i Troppau” där man bekände sig till olika nationaliteter, istället för att fridfullt behålla det som förenade människor i imperiet. Nå, greven står inför en stor uppgift, han ska ta emot Kejsaren. Hans förberedelser blir minst sagt noggranna. Hans hjärna går varm av alla funderingar kring nationaliteten.

Gamla synagogan i Tarnopol

När den österrikisk-ungerska monarkins död är ett faktum tycks han också förlora sin hemkänsla:

”Nu, när denna by tillhör Polen och inte Österrike, tänkte han, är den fortfarande mitt hem? Och vad är hembygd överhuvudtaget?(…) Nu talar alla till höger och vänster om vårt nya fosterland. Och det var den gamla monarkin. Nu är också jag hemlös – för jag har förlorat den enda hembygd som betyder något, den sanna hembygden för den som alltid är på vandring.”

Novellen skrevs 1935, alldeles på stupets kant. Vi vet vad som sedan hände med Europa. När jag läser Roth tänker jag att hans texter äger mycket stor giltighet för vår tid. Hans humor är i grund och botten svart. Hans ironier träffar rätt. Greven lever till sista dagen i drömmen om monarkin, ett hus för alla att leva i, och han förbannar att man ”klöv det och man slog det i bitar.”