Gideon Levy: Gaza - mitt älskade

Ibland finns det skäl att reprisera artiklar här i bloggen. Eftersom jag igår citerade Gideon Levy (och några andra) om den nuvarande och pågående katastrofen fick jag förstås höra att jag är antisemit som hatar Israel, och därtill fick jag veta att jag borde förstå att Haaretz är Israels motsvarighet till Proletären! 

Ja, på den nivån befinner sig människor som - anonymt förstås! - försöker få in kommentarer här i bloggen. Det misslyckas de med. Men jag vill gärna säga, att jag betraktar Israels politikerklass som en katastrof, eftersom den tänker så extremt kortsiktigt. Om den förstod att det är Israel som hotas av landets politik gentemot palestinierna skulle den förstås planera för framtida israeliska generationer. 

Israel som folk och nation måste överleva i en region som just nu präglas av inbördeskrigen i Irak och Syrien, och som därtill måste bemöta en islamistisk offensiv. Men det kan nog inte ske med andra medel än att landet skaffar sig en nationsgräns och en grundlag (och därmed upphör att ockupera Västbanken och drar en nationsgräns utifrån den så kallade gröna linjen). 

Det tillstånd av status quo som varje israelisk regering verkar beroende av - och till det fortsatta utbyggnader av bosättningarna på Västbanken - kan inte annat än betraktas som en extremt kortsiktig och kontraproduktiv politik. Den ömsesidiga avhumaniseringen av israeler och palestinier underblåser bombpolitiken. Och jag drar mig till minnes vad veteranen Ari Lova Eliav sa till mig: "bara idioter tror att bomber ger oss fred". 

Reprisen kommer här:

Hur skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska dagstidningen Haaretz verkar journalisten Gideon Levy som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd, och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och döden.

Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria.

Gideon Levys bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.


När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:

“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”

Yeshayahu Leibowitz

Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.

* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.