Döda dagars hetta och ytputsande

Foto: Anders Johansson

Jag har inte mer än precis påbörjat serien av döda dagar. Gjorde ett litet utbrytningsförsök, tog mig med krycka ombord på bussen till centrum, men det gick inte, så när jag stigit av bussen fick jag gå till närmaste hållplats för hemresa igen. Jag såpatvättar mattor, skurar och fixar. Men det är med en död mans blick jag går runt i det som måste göras. Normalt sett är riktig sommarvärme det bästa jag vet. Men jag vill känna den vid en sjö eller ett hav, inte inomhus i stiltje.

Fortsätter med det jag redan inlett i läsningsväg. Tiominuterspass och sedan sluts ögonen. Tvättmaskinen centrifugerar mig tillbaka till vakenheten. Vet att det sitter en människa i Rom som jag saknar. Hon sitter, flanerar och befinner sig i det som erbjuder goda, lätta måltider vid uteserveringar där vinet är både vitt och kallt.

Sakta, sakta tar jag mig tillbaka till något som kunde verka normalt, efter de överhettade och övertygade - men alls inte övertygande - politiska utbrotten vid EU-valet. Jag konstaterar att talibanernas dödskult frodas och att deras senaste attack skördade många offer. Spiralen fortsätter - neråt. Inte bara bland talibaner utan också här i Europa, där den ena dåren försöker övertrumfa den andra. Vår egen Reinfeldt ror runt på Harpsund och tror att han kan fylla forna tiders kläder. Det kan han inte, allt pekar på att han får ta taxi hem i september.

Det är inte utan intresse som jag noterar att gamle Le Pen släppt ur sig ännu en  replik som gjort dottern Marine upprörd. Hon vill ju blir Frankrikes president, så hon önskar säkert att fadern snart lämnar in eller i varje fall lämna partiet och politiken. Att putsa ytor är mycket svårare än att formulera det som tål dagsljuset. Hela Europa putsar just nu ytor; politiska, ekonomiska och kulturella ytor.