Att gå sig fram till liv och text

Natten till idag läste jag ut Tomas Espedals Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) utgiven av Lindelöws förlag, i översättning av Jimmy Ginsby. När jag fick boken slog det mig att det i hyllorna redan fanns två böcker med liknande titel, Lars Hermanssons Gå till Gå och Thomas Bernhards Gå (i volymen Helt enkelt komplicerat). Espedals bok ligger nära Hermanssons, eftersom just gåendet och vandringen är den bärande tematiken. Men det är Espedal som utvecklar den till livsfilosofi. Efter att tidigare ha läst Mot konsten har jag känt en längtan efter mer av Espedal och det är en glädje att konstatera att Lindelöws förlag tagit sig an den saken.

Gå är en bok som tar sin utgångspunkt i författarens liv i ett sunkigt norskt rum. Han dricker, skriver och glor ut genom fönstret. "Så skönt det är att dricka, fylla sig med glömska, gå neråt och hem". Han älskar att sitta i baren, sakta berusa sig med öl, för att nå "en god, långsam glömska". Han sörjer sin oförmåga att vara gift. Han klarade inte att avstå skrivandet. "Jag lyckades inte bli en annan."

Man kan säga att detta är utgångspunkten för hela bokens vandringar. De är radikala redan på norsk mark. De sliter inte bara skosulor utan också något djupare mänskligt. En av vandringarna där slutar i en erotiskt laddad historia som sedan får något djupt obehagligt över sig. Espedal dyrkar kvinnan och ibland blir hans drift okontrollerbar - i alla fall ter den sig sådan här. Och det blir likadant när han med en spontant inköpt bil hamnar i Paris (och senare i Istanbul); han kan inte motstå den frestelse som finns innanför en snabbt öppnad päls på en kvinna som naturligtvis är prostituerad. I Istanbul är det bra nära att den frestelsen leder honom långt ner i fördärvet.

När Espedal skriver dagbok talar han gärna om "nyrikedomens idioti", om "konsumerandets idioti". Han ser utmed vägarna - och från krogens fönster - att husen blir fulare, att vi rentav semestrar genom att ta med oss hus och hem och låtsas sitta kvar i samma soffor, i husbilar, i båtar, på campingplatser, "man sätter sig över andra, isolerar sig från naturen, stänger det okända och främmande ute, man övervinner resan och köper sig fri från obehagligheter och svårigheter; allt det som kan ge nya och oförutsedda erfarenheter."

Ibland vandrar han ensam. Men ofta med en mycket god vän. De tar sig ibland vatten över huvudet, som i Grekland. Men de möter generösa och hjälpsamma människor. De berikas rent mellanmänskligt, men de får betala ett högt pris för det.

Espedal talar om behovet av att undvika ideologierna, han vill, "i hjärtat av Europa, högt över jord" stifta ett Långsamhetens Parti.

Espedals Gå är nog den radikalaste och djupast ärliga bok jag läst av samtida nordisk litteratur. Jag tycker att han både stilistiskt och språkligt överträffar de böcker som fått mest publicitet på grund av sina brutala öppenhet; både Knausgård och Norén hamnar i lä när jag läser Espedal. Gå är förvisso en berättelse om olika vandringar. Men det är också en hel samling olika berättelser om relationen mellan skrivandet, drickandet och vandrandet. Gå är en rastlös och orolig bok. Gå är en omskakande bok. Gå är en bok som blottar både ljuvligheterna och vidrigheterna i det mänskliga livet. Espedal vandrar i kostym. Det är en konkret sanning. Men det kunde lika väl vara en symbolik att ta med sig som ett minne; när vi ställs inför existensens radikala ytterpunkter spelar det inte längre någon roll vad vi pyntat oss med. Kostym, träningsdräkt eller uniform gör detsamma. Vi är nakna, blottade och oförmögna att ljuga.

Det tar jag med mig av Espedals magnifika bok.

(Här finns en intressant artikel om hans senaste bok, Bergeners)